Samtyckeslag: För när ett nej inte är nog.

OBS, texten innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp!

Förslaget om samtyckeslag är en het potatis, det finns många som är för och lika många som är emot. Vissa är mer seriösa i sin argumentation, andra fjantar mest till det. Det skrivs många olika inlägg i debatten i media och för några dagar sedan skrevs det bla på Dagens juridik om samtycke där en ev ändrad lag utmålas som något som kommer krossa liv för att män kommer bli oskyldigt dömda.

Om vi börjar med dagens läge är situationen sådan att det är betydligt större risk att träffas av blixten och dö än det är att en man både anmäls och döms oskyldigt för sexualbrott. Oavsett hur lagar utformas kommer vi tyvärr alltid ha en risk för oskyldigt dömda personer, så länge vi har ett rättsväsende kommer risken att finnas kvar. Det enda som garanterar att inga oskyldiga döms är helt enkelt att ingen döms för något brott. Med det sagt är det en självklarhet att så länge vi väljer att ha ett rättsväsende och lagar så skall vi samtidigt göra allt för att undvika att någon döms för ett brott hen inte gjort. Idag ser vi dock en omvänd situation i fråga om sexualbrott. Trots att (flera) domstolar slagit fast att offret utsatts för ett lagbrott döms inte gärningspersonen. Varför? För att vi fortfarande kräver uppsåt i sexualbrott och för att ha uppsåt krävs att en medvetet gjort ett brott. I detta fallet: Att en förstått att offret inte ville ha sex men tvingat sig till det ändå. Just denna bit tolkas av domstolarna väldigt fritt. I senaste omtalade målet kommer mannen undan med att påstå att han trodde hon ville ha dominanssex och att hennes skrik, nej och slag var en del i detta. Trots att de inte pratat om något sådant, trots att han inte frågat om hon ville, utgick han ifrån att så var fallet för att andra kvinnor han haft sex med velat ha det på det sättet. Det räcker alltså teoretiskt med att förövaren ”tror” att offret vill för att slippa straff. Tänk hur detta förfarande hade sett ut i andra brottsmål. Skulle tex en bankrånare komma undan med att hen trodde att banken ville ge bort pengar för att de brukar ge lån? Skulle snatteri accepteras om snattaren trodde att affären gav ut gratis varuprover? Nej givetvis inte, det hade setts som absurt. I sexualbrott fungerar det däremot för vi har en grundinställning att kvinnor behöver övertalas till sex, män är de som ska övertala dem och även om kvinnor inte vill i början kommer de på andra tankar bara  mannen ihärdar lite.

I domarna syns också vilken syn domstolen har på vad som är normalt sex, sexuella preferenser som anses avvikande alt norm ger olika utgång. Ex ses det alltså som troligt att en man inte förstår att en skrikande kvinna inte vill ha sex för att dominanssex är rätt vanligt förekommande. Däremot skulle det troligen ha blivit en fällande dom om mannen hade skurit henne med kniv och slagit henne blå, för det hade bedömt som icke trovärdigt att mannen trodde att kvinnan verkligen ville ha en sådan behandling utan att fråga. Det finns personer som tänder på att bli knivskurna, det finns personer som vill bli blåslagna när de har sex, men dessa sexuella preferenser ses som så ovanliga att det inte går att förutsätta att någon har det intresset. Dominanssex däremot har fått en form av glorifiering, bland annat via böcker som ”50 nyanser av grått”, och plötsligt finns det en tro att ”alla” gillar dominanssex och därmed kan en man frias från våldtäkt för att han trodde offret ville. Vi har även sett friande dom där en man skickat ut nakenbilder av sitt ex bland annat på porrsidor och domstolen friade med hänvisning till att det idag inte är så ovanligt att vilja lägga ut nakenbilder på sig själv. Det är dock föga troligt att en man som med våld har analsex med en annan man trots hans nej skulle frias, för det ses inte som en norm eller ens vanligt förekommande att män vill ha analsex. (Svenskt rättsväsende är extremt heteronormativa och transfobiskt, vilket tex ses i den friande domen där en man överföll, misshandlade och försökte våldta en transkvinna men friades från anklagelserna om våldtäktsförsök med hänvisning till att han inte hade försökt våldta henne om han vetat att hon ”egentligen var man”. ) Vi har helt enkelt ett rättsväsende som idag friar eller fäller utifrån en syn på vad som är ”normala” preferenser hos andra än offret. Istället för att lyssna på vad offret ville eller inte ville bedöms det in hur troligt det är att någon annan hade velat vara med på det som skedde.

Även med en lagändring där vi dels kräver samtycke och dels lägger till en paragraf för våldtäkt utan uppsåt kommer bevisbördan vara densamma, vi kommer inte plötsligt få en massa domar där män döms till höger och vänster utan bevisning. Den skillnad vi kommer få är dels att det faktiskt, på allvar, blir olagligt att ha sex med någon som säger nej. Så är inte lagen idag. Vi kommer även få en lag där det inte duger att försvara sig med ”jag förstod inte” eller ”jag trodde”. Vi får en lag där alla människor, oavsett kön, tvingas ta ansvar för sin egna sexualitet. Där det inte går att lämpa över på någon annan att hen inte sa nej tydligt nog, blev våldtagen i ett för mörkt rum osv. Vi får en lag där var och en av oss är skyldiga att ta reda på om partnern är med på noterna.

Att argumentera emot detta med att det är synd om männen, att vi kommer behöva skriva avtal inför varje ligg eller att ”inga barn blir gjorda” för att det är så avtändande att fråga om ens partner vill ha sex är faktiskt rätt fånigt. Klarar en inte av att bedöma om ens partner är delaktig i sexet och med på noterna bör en avstå att ha sex. En partner som ligger som en död fisk är en partner som inte vill ha sex, då är det bara att sluta, eller ja optimalt ska en inte ens påbörja sex i den situationen. En partner som säger nej vill inte heller ha sex, sluta. Det är inte så svårt faktiskt. Skulle en ha problem med att läsa kroppsspråk, ja vad är då så farligt med en snabb fråga? Det tar 2 sekunder och sen kan allt fortsätta. Vad är så hemskt med att fråga i förväg vad en ny partner gillar i sexväg och sedan respektera det?

Med en samtyckeslag ligger bevisbördan kvar där den alltid varit, hos åklagaren. Istället för att bevisa att förövaren vägrat lyssna på ett nej och att offret sa ifrån tydligt nog ska hen istället bevisa att förövaren struntat i att inhämta samtycke. Arbetet runt sexualbrott blir ungefär densamma men vi får en förskjutning i vems ansvaret är att inte våldta. Idag är ansvaret offrets att inte bli våldtagen, med en samtyckeslag blir det istället förövarens ansvar att inte våldta. Är det verkligen en sådan fruktansvärd utveckling? ”Tänk på männen” säger kritikerna, tänk på offren säger jag.

 

Annonser