Romantiska män och galna kvinnor

Efter mitt inlägg om att inte dela bilder på anonyma personer som efterlyses av någon så har jag fått rätt många kommentarer av typen ”kvinnor kan också förfölja folk!”. Detta är givetvist sant, men det mitt förra inlägg främst ville belysa är hur just mäns förföljelser av kvinnor ses som romantiska. Kvinnor som förföljer en man däremot ses inte som romantisk utan som galen. I förra inlägget tog jag kort upp några filmer på temat för att visa hur jag menade. För att tydliggöra ännu mer hur filmer och böcker romantiserar män som förföljer kvinnor kommer här några fler exempel på hyllade litterära verk och filmer (och i vissa fall båda delarna) där män förföljer kvinnor som i slutändan blir deras livspartner:

  • Twilight – Vampyr domderar, låser in och totalt styr en ung tjejs liv, hon älskar honom för det och blir hans för all evighet.
  • 50 nyanser av.. – Bok som utger sig för att handla om BDSM men bara innehåller sanktionerad sadism.
  • Stolthet och fördom – Man beter sig som ett as mot en kvinna, friar sedan till henne två gånger trots hennes tydliga avståndstagande. Hon upptäcker sedan en ”dold sida” och faller för honom.
  • Shes all that – Snubbe förföljer, tjatar på och övertalar till sist en tjej att gå med på en ”makeover”, faller för henne när hon ändrat hela sitt utseende och börjat bli populär.
  • 27 Dresses – Kille ringer, skickar blommor och förföljer en kvinna för att få intervjua henne om varför hon är brudtärna så ofta. De faller för varandra och romantiken är ett faktum.
  • Den där Mary – Kille anlitar en detektiv för att leta reda på en tjej han var kär i 10 år tidigare och nu vill försöka få en ny chans med.
  • 50 first dates – Kvinna som på grund av en hjärnskada vaknar varje dag och har glömt vad som hände dagen innan. Man tycker hon är snygg, och börjar övertala henne till att gå på dejt, varje dag övertalar han henne till en dejt på nytt eftersom hon glömt dejten dagen innan.

Sen finns det givetvis många filmer på temat farliga män som förföljer kvinnor också, ex Sova med fienden, Enough och Fear. Gemensamt med dessa är dock att inledningarna i filmerna ofta är nästan exakt samma som i de romantiska filmerna. Mannen är charmig, bryter ner kvinnans motstånd och känslomässiga barriärer. ger gåvor osv. Skillnaden är att i de romantiska filmerna slutar allt lyckligt, inte allt för sällan med ett giftemål. I triller/rysar filmerna får handlingen en mer realistisk utvekling där det kontrollerande beteendet utvecklas till en destruktiv våldsam situation kvinnan måste fly ifrån. Faktum kvarstår dock att män som inte tar ett nej är något som uppmuntras och ses som romantiskt till en viss brytpunkt (i regel när första slaget kommer) vilket en kvinnas beteende inte gör.

När jag sökte vidare efter filmer på kvinnor som förföljer män fann jag nästan enbart thrillers där kvinnorna utmålas som psykiskt sjuka galningar. Ett litet axplock:

  • The Crush – Här är tom ett barn en farlig psykopat när hon inte får som hon vill. En 14 åring försöker få en sexuell relation med sin idol, han säger nej och hon börjar sedan förfölja honom på ett sätt han aldrig räknat med.
  • Farlig förbindelse – En man är otrogen, kvinnan han hade sitt one night stand med börjar förfölja han och hans familj.  Innehåller den mycket kända ”koka kanin” scenen.
  • Swimfan – En kille satsar hårt på att bli bäst i simning, en kväll är han otrogen mot sin flickvän med en nyanländ student på skolan de går på. Hon börjar förfölja honom och hans liv är i fara.
  • Obsessed – En framgångsrik, lyckligt gift man blir förföljd av en tillfälligt anställd på samma firma som han jobbar på. Hans karriär och äktenskap hotas.
  • Up against Amanda – Kvinna som legat inne på en psykvårdsklinik släpps ut och flyttar in i ett nytt hus. Hon blir kär i sin granne och börjar bugga hans telefon etc.

När kvinnorna inte är farliga och obehagliga kan de vara roligt galna istället. Två exempel på det är filmen All about Steve där Sandra Bullock spelar en korsordsskapare som blir besatt av en nyhetsreporter och börjar följa honom över allt. I filmen ”My super ex-girlfriend” gör en vanlig man slut med sin flickvän som har superkrafter. Hon använder dessa för att förfölja honom och hämnas för att han gjorde slut. Noll romantik i något av fallen utan enbart komedi med fokus på hur jobbigt det är med galna brudar som inte fattar ett nej. Kvinnor som följer efter män de är kära i är dessutom ofta med som små sidospår i filmer eller serier. De hör inte till huvudstoryn utan är mer till för komiska effekter. Ex i filmen ”Brudens bäste man” förföljs huvudpersonen av sin pappas sekreterare och vi får se några ”dråpliga” scener när han försöker komma undan från henne. (”Brudens bäste man” är f.ö ännu ett exempel på en man som bestämmer sig för att ta vad han vill ha och gör vad som helst för att få henne)

Romantiserande av förföljelse finns även i musiken, tex i The Police – Every breath you take, eller vad sägs om Robin Thickes senaste album Paula. Döpt efter hans exfru och handlar enbart om varför hon borde komma tillbaka till honom trots att de hade ett destruktivt förhållande. Även artisten Chris Brown skall ha gjort låten ”A love 2 remember” om Rhianna efter att de gjort slut pga att han misshandlat henne. En låt som utmålats som mycket romantisk och fin och många har tyckt synd om Brown för att han lämnades ensam och miserabel. Tar det igen: Folk tycker synd om Brown för att Rhianna lämnade honom efter en grov misshandel. (Här finns en halv bok att skriva om hur Rhianna både skuldbelagts för att hon lämnade ett misshandelsförhållande och hur hon skuldbelagts för att hon gick tillbaka till Brown efter att han legat på rehab för alkoholism)

Detta ger oss en situation där mäns förföljelse glorifieras, där kvinnor själva uppmuntrar det för det är så de tror att det ska vara. Män som ihärdar trots upprepade nej ses som viljestarka och sådär härligt dominanta. Samtidigt lär sig kvinnor att säga nej och spela svåra för att ”krydda” det romantiska spelet. Det bildas en ond spiral där kvinnor spär på ett beteende som tyvärr kan skada andra kvinnor vars allvarliga nej inte tas seriöst. Vi får också en situation där psykopater kan nyttja det romantiska spelet för att få kontroll över offer som inte ser tecknen på fara fören det är alldeles för sent. Våldsamma relationer börjar ju generellt med gåvor, uppmärksamhet och en gullig svartsjuka helt i enlighet med den romantiska förföljelsen från filmens värld. När det sedan sakta eskalerar bryts offret ner och när slagen väl kommer är offret så nedtryckt att hen inte vågar ta sig ur det hela fören långt senare, i vissa fall aldrig och i många fall betyder det döden.

Synen på kvinnliga vs manliga stalkers går även igen i hur rättsväsendet behandlar de två olika företeelserna. En mans stalking kan pågå rätt länge och inte tas på allvar för att det ju är ”komplimanger”, ”romantiskt” eller bara en ensam stackare som söker lite närhet. När det dock börjar komma tecken på att personen faktiskt är farlig tas det oftast seriöst direkt även om lagarna tyvärr är sådana att polisen inte kan ingripa fören något mer allvarligt sker. Med kvinnor å andra sidan ses det aldrig som romantik, det ses som negativt från första stund, däremot upplevs kvinnor generellt som ofarliga och det behövs mer till innan de tas som ett hot på allvar. I slutändan kan kvinnliga och manliga stalkers hålla på ostört ungefär lika länge men av olika orsaker.

Oavsett vem som förföljer vem är det ett negativet beteende, det är skadligt och det är aldrig positivt. Kvinnor som stalkar bör ses som de förövare de är och män som stalkar bör aldrig någonsin ses som romantiska! Det finns inget fint eller romantiskt i att inte sluta jaga en kvinna som tydligt sagt nej.

 

Advertisements

8 thoughts on “Romantiska män och galna kvinnor”

  1. Jag har bara en invändning, och den gäller ”Stolthet och Fördom”. Nu har jag aktivt undvikit att se filmerna, men i boken var det väldigt uppenbart att det *inte* handlade om att Darcy förföljer Elizabeth. Första gången han friar skäller hon ut honom efter noter och talar om att han betett sig som en skitstövel. Han går därifrån och tycker hon är jättedum. Sen börjar han *tänka*. Han inser att hon faktiskt hade rätt. Han skärper sig, han beter sig mindre skitstövligt och rentav bra, och han ber om ursäkt. Sen säger han att hans känslor visserligen är oförändrade, att om hennes också är det (d.v.s. hon fortfarande är ointresserad) så behöver hon bara säga det så kommer han aldrig att störa henne igen.

    Det är typ raka motsatsen mot att förfölja henne. Det finns dock två personer i boken som faktiskt förföljer någon – fröken Bingley, som vägrar inse att Darcy inte är intresserad, och Mr Cnånting som friar till Elizabeth och när hon säger nej vägrar acceptera det med hänvisning till att kvinnors nej inte betyder något. Båda två sågas ordentligt av författaren.

    Det är förstås möjligt att filmerna har ändrat storyn; i så fall är det bara en bekräftelse på att jag gjort rätt i att inte se dem.

  2. Mycket bra skrivet! Jag diskuterade det här med min man idag och vi satt och funderade på filmer som handlade om kvinnor som förföljer och vi kunde inte heller hiytta någon sådan som var ”romantisk” utan bara thrillers/skräck, och av den där Sandra Bullock-varianten… Jag och dottern kan snart inte se på film, för vi blir bara arga… Filmer som jag förr gillade är bara obehagliga nu. Som ”Pretty Women”…

  3. Bra skrivet!
    Tänkte på detta med manliga förföljare som något romantiskt när jag för ett tag sen såg föreställningen Phantom of the Opera. Den beskrevs “som den största kärlekshistorien sen Romeo och Julia”, något jag hade svårt att förstå. The Phantom är bara en galen man som förföljer en ung kvinna och tycker att hon ska känna tacksamhet för att han har “hjälpt” henne. I slutet tvingar han henne att välja mellan ett liv med honom eller att hennes fästman ska dö. Då väljer hon att kyssa honom och visa att hon tycker om honom ändå, typ. Att kalla det kärlekshistoria känns vansinnigt.

  4. Jag gillar romantiska komedier. Jag gillar att se folk bli kära, göra knäppa grejer och sedan bli tillsammans i slutet. Men jag gillar INTE att romantiska komedier i så stor utsträckning romantiserar (manlig) förföljelse, tycker verkligen det är riktigt obehagligt. Det blir tydligt hur sjukt det är när du jämför hur man ser på män respektive kvinnor som förföljer. Bra att du tar upp det här!

    1. Ja jag gillar också romantiska komedier men försöker finna sådana som inte går ut på att stalka kvinnan i början. För mig blev skillnaderna i hur tjejer vs killars förföljelse porträtteras rätt uppenbart i filmen ”How to lose a guy in 10 Days”. Killen ska förföra kvinnan och gör det genom massor av uppvaktning på olika sätt. Tjejen vill få honom att göra slut och gör ungefär samma saker som han gör, fast mot honom och ses då som oerhört påträngande och ”jobbig”.

  5. Jag håller med i allt du säger men inte i det att offret alltid bryts ner innan slagen (jag antog nu att du inte bara menade stalkning utan destruktiva relationer över huvud taget). Nu vet jag inte om det var så du menade (ber om ursäkt i så fall) men det låter mycket som det en kvinna från roks som sa i en intervju. Att alla förhållande med misshandel ser likadana ut, först är mannen en riktig drömprins, sedan blir kvinnan långsamt nedbruten och styrd osv. Vilket i sig skulle innebära att det bara finns en slags misshandlad kvinna. Den kvinna som försvarar mannen till varje pris, som tror att det är hennes eget fel och som ska vara en ynklig liten hög till människa som inte kan försvara sig i princip.
    Vad säger den uppfattningen till kvinnor som inte tycker att det är okej att bli slagna trots att de är i ett destruktivt förhållande? Som inte blivit nedbrutna? Som inte stannar i relationen för att de är ‘hjärntvättade’ utan av andra anledningar? Till kvinnor som fysiskt slår tillbaka gång på gång? Är de inte lika mycket offer?

    Den bild av den misshandlade som visas upp i media gör mig så otroligt illa till mods (obs, jag menar inte att du visar upp den här bilden), för det är alltid den stackars nedbrutna, sköra, blonda kvinnan från medelklassen (trots att socialt utsatta kvinnor lider betydligt större risk för misshandel och våldtäkt). Hon är liksom offret och alla som inte passar in i det mönstret är det inte.

    1. Jag menar att det bildas en normalisering där ena parten får en maktposition. Ofta börjar det just med en ”normal” relation där ena parten bara är lite extra svartsjuk och utvecklas sedan sakta. Jag vågar mig på att påstå att alla som misshandlas egentligen är emot att de blir slagna, men oavsett varför de stannar så blir ju misshandeln en normal del i samvaron med sin partner. Vissa gör motstånd ex slår tillbaka, andra mest finner sig i det för att de tycker sig förtjäna det. Att våldet och maktutövandet blir det normala är dock a och o i ett dysfunktionellt förhållande för att det ska kunna fortgå. Även den som slår tillbaka med full kraft är ett offer och har på ett eller annat sätt brutits ner mentalt nog för att stanna. För oavsett orsaken till att stanna så krävs att den med makten brutit ner den andra på något sätt, att tex hota med gemensamma barns säkerhet är också det en form av mental terror som bryter ner den som utsätts för hoten. Så oavsett motstånd, så länge någon stannar i ett misshandelsförhållande har en normalisering av våldet och därmed en mental nedbrytning skett.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s