Vi kan inte tiga oss ur ett förtryckande system.

”Får jag be som största, möjliga, tyssssssssstnaaaad. Svensk politik skall nu ge sig på ett dödsföraktande trick aldrig tidigare skådat.Utan livlinor och säkerhetsnät skall Svensk politik göra en trippel saltomotar med dubbel skruv och genom detta fantastiska trick bota alla orättvisor och förtryck! Detta trick kräver stor koncentration och vi kan tyvärr inte tillåta störande moment som prasslande papper eller påpekande att någon grupp glömts bort. Så jag ber er igen, kan jag få största, möjliga, tyyyyssssstnaaaad.”

Ja ungefär såhär känns det i den politiska debatten ibland. Vi ska lösa alla problem som leder till förtryck av människor men vi ska absolut inte prata om problemen. Speciellt skall vi inte prata om grupperna som drabbas av förtrycket för då sysslar vi med något fult som kallas: Identitetspolitik. Detta hemska som får politiker att i alla fall mentalt rynka på nästan och känna lite avsmak. Hur kan någon frivilligt peka ut sig som tillhörande en förtryckt grupp? Så fasansfullt, så vedervärdigt, så onödigt! Artikel på artikel skrivs om identitetspolitikens faror, hur vi bygger det vi och dem tänk vi vill motarbeta, hur de som talar om utsatta grupper visar att dessa grupper finns och bör särbehandlas. Ja är det inte till och med så att det kanske är vi själva som skapar förtrycker genom att prata om det? Vi som liksom ser problem och fel i allt och skapar ett förtryck mot oss själva genom att gå och störa oss på dessa saker som egentligen inte är så farliga? Kan det kanske vara så att vi själva tvingar fram förtrycket genom att bete oss på ett visst sätt så att det lockar fram knepiga kommentarer och diskriminering? Å låt oss inte ens gå in på det här med separatistiska forum, där bara vissa grupper är tillåtna. Hur har vi mage att säga att någon inte får vara med för att de inte behövt möta vissa fördomar? Det är ju inte annat än diskriminering, censur, offerkoftor hela bunten! (Speciellt om vi ska tro på Hanne Kjöller som satte kaffet i halsen totalt över forumet Rummets existens)

Nä, givetvis fungerar det inte på detta sättet. För att kunna beskriva ett förtryck måste det såklart få en definition. I definitionen ingår vilka som drabbas och hur. Sen kan vi börja se på hur det kan motverkas för nu vet vi vilka som drabbas och hur. Ta rasism: Vi kan inte motverka rasism om vi inte erkänner att det finns och skapar offer. Om vi erkänner att det existerar måste vi också få begrepp för förtrycket för att bättre kunna beskriva det, hur det fungerar, vad finns det för mekanismer? För att kunna göra skillnad på de som drabbas och de som inte drabbas behövs också begrepp, därför används oftast rasifierad vs vita som begrepp för att beskriva de sociala konstruktioner som ger oss rasism. Det är inte begreppen, orden på förtrycket som skapar ett vi och dem tänk. Tänket finns redan där, vad som görs är att sätta ord på det, visa dess existens.

Vi vet ju att många förtryck runt om i världen krossats allt efter som, men har det någonsin skett utan att de som drabbats satt ord på förtrycket, satt ord på gruppen som förtrycks och ord för de som förtrycker? Nej det har det inte. I tystnaden bor förtryckets makt. Så länge folk är tysta har förtrycket kontrollen, kan trycka ner och styra. I samma sekund som de förtrycka höjer sin röst tappar förtrycket i makt. Trollet kommer ut i solen och kan börja spricka. Genom att inte tillåtas sätta ord på det som trycker ner oss bibehålls alltså makten över oss. Därför tar det emot för vita att rasifierade sätter ord på sin kamp själva, tar makten ifrån dem att styra över deras liv. Därför motsätter sig cispersoner när transpersoner sätter ord på sin vardag, sitt förtryck och börjar ställa förtryckarna till svars. De vill ha sin makt intakt. Därför klagar politiker när gräsrötterna höjer sina röster och påminner om att det faktiskt är vi som är de som ska bestämma, de sitter där de sitter för att vi valt dem, de jobbar för oss inte tvärt om. Därför försöker de att flytta fokuset, kritisera oss för identitetspolitik som krossar kampen. Härska genom att söndra.

Om vi börjar förneka oss själva rätten att sätta ord på det som drabbar oss ger vi över makten till andra. Om andra får oss att tystna ”för kampens skull”, vem gynnas då av kampen? De som fortsätter höras i den och ta plats, eller vi som får stå tysta för att inte splittra den?

Nej, vi måste fortsätta höras, fortsätta splittra kampen för vore kampen redan inkluderande skulle den inte splittras av att vi höjer våra röster. Skrev denna liknelse i en grupp ang att inte sätta namn på olika grupper och därmed ”skapa” ett vi och dem tänk: Hur förklarar du färgen gul i förhållande till färgen röd om du inte får säga ordet gul men heller inga andra ord som symboliserar färgen gul?

Jag lämnar er med den tanken och uppmaningen att fortsätta höras, fortsätta kämpa och aldrig tystas!

 

(Just ja, påminner om att jag finns på facebook där delas sådant som inte alltid kommer med på bloggen så håll koll där också 🙂

 

 

 

Annonser