Att få barn på fattigas bekostnad.

Ok, jag vill snacka lite om adoption, om det problematiska med den status adoption fått som något rakt igenom fint. Jag vill tala framförallt om det legitimerade utnyttjandet av fattiga kvinnor runt om i världen. Om hur adoption ses som enbart en positiv sak och inte som det utnyttjande det faktiskt är, men även om hur adoption hela tiden utmålas som en nödlösning för personer som inte får till ett biologiskt barn.

Jag ser om och om igen i diskussioner hur adoption omtalas som en sista utväg, något en kan ta till om inget annat funkar för att få det där barnet en vill ha. Eller hur en tom ska avstå från biologiska barn för att vara (i omgivningens ögon) lite extra god och ta hand om ett barn som redan finns. Mina föräldrar adopterade mig av just den orsaken; det fanns så många barn så varför inte ta ett av de som saknade familj istället för att försöka fixa ett eget? Detta har påverkat mig hela mitt liv, inte pga inställningen hos mina föräldrar men i hur _andra_ gärna påpekar att jag haft sån tur, måste vara så tacksam och yada yada för att mina päron valde att ta mig istället för att försöka få ett biologiskt barn. Jag ser tom adoption omtalas som en fallskärm om någon skulle ångra en sterilisering. Adoption ses sällan som en lösning för ett barn att få tryggheten i en familj utan oftast som möjligheten för vuxna att få ett barn. Som om barn är en rättighet.

Lite info som kan vara bra att ha i beaktande: majoriteten av barn som adopteras är inte föräldralösa. Deras föräldrar väljer att lämna bort dem i förhoppningen att de ska få ett bättre liv. Barn som faktiskt saknar en familj och lever på gatan godkänns nästan aldrig för adoption och om de gör det är de ofta så gamla att ingen adopterar dem ändå. Det är heller inte ovanligt att föräldrar inte vill adoptera bort barnet men får så mycket press på sig att de för det ändå. Det är heller inte speciellt ovanligt med ren människohandel som sen tvättas ”vit” genom att den slutgiltiga adoptionen sker genom legitima organisationer som inte vet om att föräldrarna fått betalt för att avstå från sitt barn, eller att barnet kidnappats.

Detta ger att orsakerna till att det finns barn att adoptera, att vita här i väst kan tala om adoption som en självklar nödlösning är att ”vi” helt utan reflektion utnyttjar det faktum att fattigdomen i andra länder är så stor att folk väljer att ge bort sina barn eller på grund av gammaldags kultur tvingas att lämna bort dem.
Det talas gärna om att det är för barnets bästa, för att barnet ska få det bra. Är det då verkligen det bästa för barnet att komma till ett samhälle fyllt av rasism? Ett samhälle som gör att över hälften av alla adopterade velat ta sitt liv eller haft problem med sitt psykiska mående? Är det verkligen i barnets intresse att slitas från sin familj för att de inte har pengar nog till att täcka ens de mest basala behov som rent vatten och mat? Något som faktiskt bryter mot FNs barnkonvention? Nej, självklart inte. Det bästa för barnet, förutsatt att föräldrarna är lämpliga i övrigt, är ju att familjen får det stöd de behöver för att kunna behålla sitt barn. Det är ju dock enklare att adoptera ett barn hit som får det bättre samtidigt som väst fortsätter utarma många av de länder barnen kommer ifrån. Det är enklare att vara ”god” och rädda en medan dess syskon och familj blir kvar och får fortsätta kampen att överleva dag för dag. Det är lättare att utmåla vita väst som de schysta som sträcker ut en hjälpande hand men blunda för att med en verklig hjälp hade barnen inte behövts adopteras från första början. Det som barnen verkligen hade behövt är en rejäl omfördelningspolitik istället för den rejäla snedfördelning av resurser som vi ser idag.

Jag är glad att jag bor i Sverige, men jag är inte tacksam mer än någon född i Sverige är och det ska jag heller inte behöva vara. Ändå möts jag gång på gång av människor som vill avkräva mig en tacksamhet som om jag hade tvingat mig hit. Som om det är mer tur att adopteras hit än det är att födas här av en vit svensk mamma. Det är också viktigt att minnas att vita föräldrar omöjligt kan ge sina barn fullt ut de verktyg som krävs för att hantera samhällets rasism. För hur en än vrider på det kan de inte själva uppleva rasismen på samma sätt. De ser den bara utifrån. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men oftast hamnade stöder i en färgblindhet att vi alla ju är lika, att jag bara skulle strunta i de som fällde rasistiska kommentarer för jag visste ju egentligen att jag har rätt att bo här och är värd liks mkt som någon annan. Bara det att jag ofta inte alls kände den rättigheten.

Ibland talas det om att adopterade blir berövade sin rätta kultur. Som om det är det som skulle vara problemet med adoption. Att den rotlösheten som många adopterade upplever beror på att de inte får växa upp med den kultur som är i landet de föddes i. Jag kan inte tala för alla adopterade men för egen del anser jag att det inte är avsaknaden av födslolandets kultur som skapar rotlösheten, utan att en aldrig fullt ut tas upp som en given del i det nya landets kultur. Oavsett hur ”svensk” min kultur är, med sill på midsommar och julskinka och Kalle på jul ses jag aldrig fullt ut som svensk. Jag får fortfarande möta frågorna om varifrån jag är egentligen, frågor om colombiansk kultur och samhälle fast jag inte varit i landet på 25 år. Jag får ständigt möta och se i andra att de registrerar att jag inte är svensk ”egentligen”. Där finns min rotlöshet, för jag vet att om jag skulle flytta till Colombia så passar jag inte in där heller. Mitt utseende må vara rätt men min kultur är fel. Hade jag sluppit att ständigt pekas ut som avvikande och ”fejksvensk” hade jag haft en kultur, en samhörighet i det svenska, men nu berövas jag från det i rasismens namn och jag vet att jag inte är ensam.

Något som också ständigt faller bort i diskussionen om abort är det fakta att alla adoptioner, varenda en, är resultatet av ett trauma. Det går inte att komma ifrån och det kommer påverka barnets relation till de nya föräldrarna. Samtidigt har de allra flesta föräldrar också genomgått trauma, ofrivillig barnlöshet, utredningar och ofta en sorg över att inte kunna bära och föda ett biologiskt barn. Detta innebär stt så gott som alla adoptioner innebär att ett barn med trauman hamnar i en familj med andra trauman. ”Skador” som skall bearbetas samtidigt som processen att bli en familj ska pågå. Det är inte lätt och efter diskussioner med många adopterade vågar jag påstå att det tyvärr ofta skapar situationer som är allt annat än gynnsamma för det adopterade barnet. Inte för att föräldrarna inte vill sitt barn väl, utan pga många gånger omedvetna krav på det adopterade barnet att hen ska läka föräldrarnas själsliga sår. Ett uppdrag allt för stort för något barn att fixa.

Är jag då emot all adoption och vill förbjuda det? Nej det är jag inte och jag vill inte förbjuda adoption. Barn som verkligen är föräldralösa ska givetvis få en ny familj. Barn till vuxna som pga sjukdom eller tex missbruk absolut inte kan ta hand om ett barn bör få adopteras. En sådan utgångspunkt skulle dock medföra betydligt färre adoptioner än idag, speciellt från utlandet. Något som troligen inte skulle accepteras med tanke på att det redan nu klagas mkt på att det är så långa köer för att få adoptera eftersom mängden barn uppe för adoption är mycket mindre än antal som vill adoptera. Istället för att se det positiva i att allt fler länder försöker ordna ett bra liv för barnen i deras hemland klagas det på att länderna inte släpper fler barn för adoption. För i väst har vi såklart rätt till andras ungar…

Vad vill jag då med denna text? Jo mana till lite eftertanke och framförallt att vi ska komma ifrån att se adoption som en extra utväg när inget annat funkar. Att sluta se barn som en rättighet vi kan skaffa oss på bekostnad av kvinnor i fattiga länder och adopterade som en andraklassens barn som skall vara tacksamma över att någon ville ha dem. Jag vill att adoption slutar glorifieras och att vi faktiskt på allvar ska kunna lyfta och tala om problemen med adoption och hur vi alla tillsammans ska kunna jobba för att så många barn som möjligt skall kunna stanna med sina familjer, i alla länder i världen. Jag vill att barns rätt att få bo med sin familj skall stå över barnlösa västlänningars rätt att få någon annans barn. Å jag vill att de barn här i Sverige som saknar en familj skall få rätten till den tryggheten innan andra barn skall tas från sina familjer i fattiga länder. Så låt oss diskutera!

Annonser

21 thoughts on “Att få barn på fattigas bekostnad.”

  1. Det är viktigt att vi slutar med adoptioner. Svenska föräldrar bör inte få adoptera barn som inte är blonda och blåögda. Vi ska inte blanda raser. Studier visar att barn som adopterade från framförallt länder med mörkhyad befolkning, får identitetsstörningar, och hyser aggressioner mot sina föräldrar och mot Sverige, istället för att visa tacksamhet. Adoptioner av mörkhyade människor, är därför destruktivt för Sverige och svenskarna.

  2. Hej!

    Din text får mig helt klart att fyllas av månag känslor. Och just nu är det svårt för mig att ens försöka beskriva, mer än att det är en inre strid. Jag kan inte säga att något av det du skriver är fel. Det är dina ord, dina känslor, åsikter. Dina.

    Jag förstår dig när det gäller vissa bitar, och tycker helt annat i andra. Själv känner jag tacksamhet för att jag finns här, och har det jag har, med allt vad det innebär. Punkt. Inga krusiduller.

    Jag är adopterad. Och jag ser det som att det finns lika många historier att berätta som det finns adopterade. Jag kan inte tala för alla, men jag kan tala för mig. Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle sett ut om jag stannat kvar i det land jag kommer ifrån. Men jag vet att oddsen starkt talar emot mig om ett liv i fred med en trygg och säker miljö.

    Jag ser inte mig själv som ett offer. Och kommer heller inte att börja. Jag väljer att se det jag har framför mig, uppskatta det, inte ta det förgivet, och inte leva i något som kunde varit. Det hade knappast gjort mitt liv lättare.

    Under mina år har många frågat mig vart jag kommer ifrån. Men jag väljer att se det som att de är nyfikna. Jag vet hur jag själv fungerar. Jag är nyfiken. Jag frågar om jag undrar. Och jag tycker inte att det är konstigt att folk frågar. Jag är intresserad av hur människor levt och lever sina liv, vart de kommer ifrån. Deras kultur. Oavsett land. Jag är nyfiken! För mig är det ingen förolämpning. Bättre att fråga och få ett svar. Än att anta och därmed tro något som inte stämmer. Jag själv har inget behov av att se svensk ut. Jag trivs med mitt icke nordiska utseende, och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag har dagar då jag tycker att ditten och datten gällande mitt utseende skulle sett annorlunda ut. Men den osäkerheten tror jag de flesta av oss upplever någon gång. Mer eller mindre.

    Jag tror inte att för att du enbart ser svensk ut så skulle livet helt plötsligt vara enkelt. Eller lättare. Tror de flesta av oss brottas med våra egna dilemman, stora som små. Utseendemässigt är det inte lätt att leva i denna värld, med normer som flåsar en konstant i nacken. Problemen ser ju ser olika ut från person till person, och varje individ väljer att hantera det på olika sätt. Men visst, vi pratar adoption..
    Tror mest att tanken for i väg åt ett håll där jag på något sätt jag inte ser eller tycker att vi är så olika ändå. Vi brottas bara med olika saker.

    Jag och min man, har hittills inte blivit med barn. Och frågan är om vi någonsin kommer.. Ivf hit och ivf dit. Ett par försök. Får se om det blir något mer. Jag är precis den personen du pratar om. Den personen som kanske möjligtvis skulle vara ”skadad” av att inte få egna biologiska barn. Jadu.. Jag är ingen förälder. Men jag vet att alla kämpar. Alla föräldrar, alla icke föräldrar. Alla har ett liv bakom sig. Likväl där så finns det med OCH motgångar. Men återigen, för mig är det hur du hanterar dem, förhåller dig till dem och vad du väljer att göra med dem som är viktigt. De mesta präglar oss alla.
    Adoption för mig har alltid funnits där i bakhuvudet av någon anledning. Oavsett om vi skulle kunna få biologiska barn. Jag ser det inte som någon nödlösning. Och i min värld så finns det inga garantier. Det skulle lika gärna kunna bli så att vi inte kommer att skaffa barn – oavsett tillvägagångssätt.

    Att ett biologiskt barn ska läka själsliga sår hos adoptivföräldrarna… På vilket sätt menar du då? Där är jag väldigt nyfiken på ett rent konkret sätt hur det skulle gå till? Vilka krav menar du?

    Vet inte om jag förstod dig rätt? Men när du går igenom en utredning så får du också göra ett aktivt val om du är öppen för adoption inom Sveriges gränser. Så att ett utlänskt adoptivbarn skulle ta en plats från ett svenskt barn tror jag inte mycket på.

    Med det sagt respekterar jag dina åsikter, även om jag långt ifrån håller med om alla!

    Kram på dig!

  3. Uppskattar ditt kritiska, eftertänksamma sätt. Jag vet inte riktigt varför jag hela tiden läser om adoption nuförtiden, men jag har kanske fastnat för det, eller så diskuteras det allt mer, med ett ”nytt” perspektiv, det vill säga de adopterades. Jag räknade snabbt, och jag tror att jag känner ca femton personer som har blivit adopterade. Alla verkar hantera sitt förflutna på olika sätt. Vissa lever svenssonliv utan en oro i världen, medan andra spenderar hela sina liv med att försöka hitta någon typ av sammanhang. För någon vecka sedan hamnade jag av en slump på en författares instagramsida. Hon är adopterad och hade på senare tid plöjt igenom senare års adoptionslitteratur och gav på instagram ett antal skräckexempel på diverse obehagliga citat. Det gemensamma för dem var, om jag minns rätt, att det alltid utgick från det barnlösa paret som var desperata för att adoptera. Och för att associera lite vilt, så kanske det är det som är kruxet för adopterade i Sverige. Det var länge sedan ”vi” i Sverige identifierade oss som ett land vars avkomma kanske måste adopteras bort av olika skäl. Därför kanske det är svårt att ta till sig det perspektivet. Vi är så benhårt säkra på att det aldrig kommer hända oss, vi kommer aldrig tvingas lämna bort våra barn. Och det är intressant det du skriver, om tanken att Sverige alltid är det bättre alternativet, oavsett var släkt, familj, kultur (om man är så stor att det spelar roll) finns. Jag har mött den åsikten i en annan verksamhet också, när det gäller flyktingbarn som kommer ensamma till Sverige. Oavsett hur skör den tillvaro som har skapats i Sverige faktiskt är (med språkförbistring, rasism, helt olika studiebakgrund, inget socialt skyddsnät som vet vem du är på riktigt etc etc) så anser många som hjälper till att SVERIGE ÄR ALLTID BÄST. Om man så jämför med Norge, eller om alla dina familjemedlemmar väntar på dig. Jag minns ett barn som efter avslag (då han inte hade skyddsskäl) berättade att han ville återvända hem till sin familj och hans värdfamilj och gode man här i Sverige säger emot honom och säger att han ska försöka stanna? Men mest fascinerad blir jag nog av tanken på att världen stannar vid landets gränser, att få verkligen tror att det finns något därute. Shit, nu skrev jag en bok. Jag måste gå och lägga mig. Men intressanta skrivelser. Tack.

  4. Adoptioner har i viss utsträckning alltid funnits och kommer till viss utsträckning alltid att finnas. Det kommer t.e.x allltid att finnas en liten andel kvinnor som kommer på att de är gravida när det är försent att göra abort, även i ett länder som Sverige med liberala abortlagar. Kvinnor som absolut inte under några som helst omständigheter vill eller kan ta hand om barnet i fråga. Det finns också en del kvinnor som av t.e.x religiösa eller andra skäl helt enkelt inte kan tänka sig att göra abort trots att de absolut inte vill eller kan ta hand om barnet. Det här är ett val många, inklusive jag själv kan ha ganska svårt att förstå men om vi står upp för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar och göra sina egna reproduktiva val så måste det ju självklart gälla kvinnor som gör det här ovanliga valet också.

    Det kommer också alltid, även i Sverige förekomma att föräldrar dör i olyckor eller sjukdomar och att det inte finns några släktingar eller anhöriga som vill eller kan ta hand om barnet.

    Däremot är det inte på något sätt en naturlag att barn från öst eller syd ska adopteras till föräldrar i Nordvästeuropa eller USA. Alla som inte alls förstår den koloniala problematiken med internationella adoptioner borde göra ett tankeexperiment.

    Varje år adopteras omkring 20 svenska barn bort, och då är styvbarnsadoptioner och familjehemsadoptioner inte medräknade. Skälen är inte så sällan något av de jag räknade upp ovan, den biologiska mamman upptäckte väldigt sent, ibland rentav när förlossningen startat att hon var gravid, den biologiska mamman ville inte göra abort trots att hon inte ville eller kunde ta hand om barnet eller de biologiska föräldrarna är döda. Jag har aldrig någonsin hört någon ifrågasätta att de här barnen adopteras bort inom Sverige.

    Om de skulle adopteras bort till barnlösa par / människor i Rumänien, Thailand eller Colombia skulle det bli ett ramaskri. Ja, det skulle förmodligen bli oerhörda protester även om barnen adopterades bort till andra västeuropeiska länder. På sin höjd skulle det accepteras att barnen adopterades bort till Finland, Danmark eller Norge.

    Nu invänder säkert flera som inte ser några som helst problem med dagens internationella adoptioner att det är stor skillnad eftersom Rumänien , Thailand och Colombia i olika grad är fattiga länder jämfört med Sverige. Men hur fattigt ett land än är så finns det i stort sett alltid en klick välbeställda ofrivilligt barnlösa människor som mer än någonting annat skulle vilja adoptera ett barn från ett land långt bort.

    Det är alltså inte alls självklart att ett barn som adopteras till något av de länder jag räknade upp skulle få sämre materiella uppväxtvillkor.

    Ändå ses det som något naturligt och självklart att andra länder ska exportera barn som behöver adoptivföräldrar hit medan export av barn i andra riktningen för de flesta är något fullständigt otänkbart.
    HAAG- konventionen är tydlig med att barn som behöver adopteras så långt det bara är möjligt ska få adoptivföräldrar i det land det föds. Att fler och fler länder börjar efterleva detta alltmer är enbart något positivt och att en del ofrivilligt barnlösa par i Sverige på grund av detta ”blir utan” barn är faktiskt ett ganska litet problem i sammanhanget.

  5. Det är intressant att du som stor kritiker mot SD här kommer till samma slutsats som deras politik. Det bästa sättet att hjälpa utsatta människor är inte att flytta dem till andra sidan jorden, det är att hjälpa dem på plats så de kan få ett bra liv i sina hemländer.

    Kan du förklara vad som skiljer din åsikt från SD’s politik? Gäller det enbart adoptivbarn och inte människor som invandrat på annat sätt?

  6. Vill tillägga:
    – jag känner mig inte längre halv sedan jag fått kontakt med mina biologiska familj. Jag känner mig inte lika vilsen som jag kände mig tidigare. Naturligtvis kan mina mammor aldrig någonsin ersätta varandra i den roll de haft i mitt liv. jag älskar de båda på olika sätt. Min adoptivmamma för att hon alltid varit och för evigt kommer vara min underbara, varma mamma och bästis. Även min biologiska älskar jag för att hon skapat mig, älskar mig på avstånd, och för att jag liknar henne mer och mer för varje år i utseende, kroppsspråk och personlighet. Framför allt så älskar de varandra för att de älskar mig, det vill jag säga till er som adopterar barn. Acceptera, så som mina föräldrar, att ert barn får stöd att kunna söka upp sin biologiska mamma OM denne vill detta. Det sista rådet till er som adopterar är: acceptera att vi som inte ser svenska ut kommer att stöta på personer som ser ner på oss utan att veta att vi bott i Sverige lika länge som våra (blonda) svenska kompisar t.ex. Försök att förstå vår ( utifrån mina egna erfarenheter) känsla av att vara halv. inte helsvensk osv, i andras ögon åtminstone.

  7. Hej!!
    Först och främst vill jag tacka för artikeln. Jag hade inte kunnat skrivit det bättre själv!
    Jag är själv adopterad från Colombia 1988 och har funnit min familj. Eftersom jag lärt mig spanska och nu besöker min biologiska mamma och yngre syskon varje år har jag fått reda på att kidnappningar sker. Från sjukhuset till barnhemmet blev jag smusslad precis efter födseln, efter att de sagt att jag dött till min biologiska mamma som inte ville adoptera bort mig. Förmodligen fanns det en uppgjord kidnappning av sjukhusets korrumperade personal till barnhemmets högsta personer. Adoptionen till Sverige skedde sedan på sedvanligt sätt och ingen visste om hur det egentligen hade gått till. Nu i efterhand förstår jag, under ett besök till barnhemmet 2008, för att få mina papper för att söka efter min mamma, avrådde högsta hönset på barnhemmet mig från detta. sök inte upp din mamma , sa hon . Nu förstår jag varför.

  8. Det är så jag upplever det också.
    Ingen frågar min man vart han kommer ifrån. Däremot ses det helt naturligt att fråga mig vart jag kommer ifrån. Då jag svarar Sunne, blir folk förorättade irriterade. – Men på riktigt, vart kommer du ifrån?
    Det är dessvärre inte enbart den äldre generationen. Det här finns även i de yngre åldrarna.
    Att aldrig riktigt räknas som helt svensk, av någon. Invandrare, andra adopterade, kvinnan i kassan på ica, mannen på bussen, pojken på jobbet. Vem som helst anser sig ha rätt att kommentera, oavsett deras eget ursprung.
    Bra och tänkvärt skrivet! Delar vidare.

  9. Mycket bra text, intressant att läsa.

    Jag är själv en av dem som inte tyckte jag behövde ha biologiska barn, jag hade tänkt mig adoption som mitt första val, men då för ett barn som verkligen behövde det. Jag var bränd av en upplevelse i min bekantskapskrets. En adopterad som blivit myndig bestämde sig att söka sitt ursprung och hittade hela sin familj med mamma, pappa äldre och yngre syskon intakt och med relativt goda levnadsförhållanden.

    Det visade sig att hen blivit svårt sjuk som liten och föräldrarna hade tagit hen till ett sjukhus som drevs av nunnor för att hen skulle få vård. Nunnorna hade då övertalat föräldrarna, med hänsyftningar till prästen och bibeln, att barnet skulle få det bättre hos dem. Föräldrarna hade tyckt det varit oerhört svårt att besluta, men kände till sist att det var det som skulle bli bäst för barnet, och lämnat hen till nunnorna. Som adopterade bort hen till Sverige. Det var en extremt tuff upplevelse för hen att inse att det fanns en komplett familj som sajḱnade hen och som mycket väl kunnat ta hand om hen, men som blivit övertalade att lämna bort hen. Så jag tänker att hela det här är mycket mer komplext än vad adoptionsagenturerna vill att vi ska veta!

    Det blev inga adopterade barn för mig, utan två biologiska. Jag gvet att det för mig inte skulle varit någon skillnad i kärlek till ett adopterat barn, men jag förstår oxå att det/de barnen skulle fått en betydligt tuffare uppväxt än de barn jag har, och att jag kanske inte alltid räkt till för att hjälpa dem. Enbart kärlek hjälper inte alltid…

  10. Måste kommentera mera då jag funderat mycket kring adoption. Håller med dig i allt som du skriver. Men vill tillägga en sak.

    I många länder har man en tradition av att man lämnar bort sina barn till släktingar osv för att efter några månader, år hämta tillbaka barnen till den egna familjen. Man kan lämna barnen i släktingarnas vård pga dålig ekonomi, sjukdom mm. Men som sagt, när allt har ordnat upp sig så kommer barnet tillbaka hem.
    Har stött på flera fall där adopterade här i Sverige sökt upp sina biologiska föräldrar och då fått veta att de biologiska föräldrarna inte hade en aning om att barnen var bortadopterade för alltid. De trodde att de skulle få ha fortsatt kontakt med sina barn, att barnen sedan skulle komma åter.
    Och så är det tyvärr fortfarande. Såg en dansk doku om adoption och Etiopien för inte så länge sedan. O då hände exakt detta. På 2000-talet.

    Ville bara addera denna reflexion.

  11. Hej och tack för en tänkvärd artikel. Jag förstår mycket väl hur du resonerar och det är sorgligt hur mycket dumma kommentarer och andra ogenomtänkta vardagsdumheter/vardagsrasism du och andra får utså. Jag hoppas innerligt att detta är bättre idag, att ju mer utbildade vi alla blir och ju mer äldre generationers ignorans och fördomar försvinner ju bättre blir de för oss alla.
    Som förälder, och förhoppningsvis blivande adoptionsförälder, som precis genomgått adoptionsutbildning skulle jag vilja påpeka följande:
    Det finns betydligt fler föräldralösa barn än familjer som vill adoptera. Betydligt fler, kolla FNs statistik tex. Dock är de många länder som (tex i Afrika och numera Ryssland) som menar att de ska ta hand om sina förädralösa barn nationellt istället för att delta i någon större utsträckning i internationell adoption. Dock så är det enkelt att besöka tex ett ryst barnhem och se hur bra det går.Jag har besökt ett ryskt barnhem och det var fruktansvärt: fattigt, smutsigt, kärlekslöst och statiskt sett går det åt helvete för barnen så fort de blir myndiga och kastas ut på gatan. All forskning om barns utveckling visar att barnhem aldrig någonsin är ens ett semigott alternativ till en familj. Barn behöver föräldrar eller andra vuxna de kan anknyta till, de behöver ständig kärlek, värme och tid med vuxna. det kan de inte få på barnhem eller om de sussas mellan fosterhem, släktingar eller andra tillfälliga boenden.
    Hela adoptionsprocessen som den är utformad i Sverige idag och i och med Hague konventionen samt i alla länder som Svenska medborgare får adoptera ifrån utgår från en enda sak: barnens rättigheter och barnens rätt att får en så bra uppväxt som möjligt. Det första vi får veta är att adoption handlar om barnens rätt till en familj, inte om vår rätt till ett barn. Självfallet drivs vår adoptionsvilja av längtan efter ett barn, men i processen är det sekundärt. Det är barnens bästa som kommer i första hand. tex Kenya som vi ansökt om att adoptera från matchar barn med familj efter barnest läggning, intressen mm. Oss föräldrar struntar de i: vi har inget att säga till om vad gäller kön, ålder, bakgrund mm. Vi får säga ett ålderspann, tex 1-3, 2-4 ,men det är allt.
    Adoptionsföräldrar får inte välja barn. Vi får inte välja kön eller ålder.Vi får välja vilka länder vi vill ANSÖKA om att adoptera ifrån, och detta baseras ofta på tex språkkunskaper, landkunskaper mm. Dvs det förenklar för alla inblandade om man känner till ett lands språk eller kultur.
    När en blivande adoptionsfamilj går igenom en sk hemutredning med socialtjänsten diskuterar man lämpligheten för familjen att ta emot barn i olika åldrar. Tex har man redan ett barn bör det adopterade barnet vara yngre då det är naturligare för ett nytt barn till en familj att få vara yngst, det är lättare att vara småsyskon än storasyskon. Tex ser socialtjänsten till ålder på föräldrarna, de ser till en mängd aspekter och socialtjänsten ger sedan medgivande baserat på sina iakttagelser om ett tidsspan på x antal år. Medgivande för syskonadoption ges ytterst sällan tex då det anses oerhört svårt at kunna hantera det. Kraven för att få adoptera är hårda vad gäller allt från hälsa till ekonomi till livssyn. Jämför detta med de som får biolgiska barn då vem som helst kan ‘skaffa’ ett barn. Att adoptera är en lång, plågsam, nervös, stressig, intim och granskande process som endast de som verkligen, verkligen vill ha barn att älska på riktigt klarar av. Det tar flera år av utredningar, ansökningar och stress. De som inte verkligen vill klarar det inte.
    Äldre barn. Jo men visst borde öven äldre barn få familjer men det är inte så enkelt. Adoption handlar om ett helt liv, om flera år för alla iblandade om att kärlek sak växa fram, tillit, trygghet och att alla inblandade ska skapa en familj tillsammans som barnen kan växa och må bra i och att hela familjen kan bli harmonisk tillsammans. Att vara äldre och ha bott på institution hela livet är fruktansvärt. Anpassningen från ett barnhem till en familj är extremt svår och för många barn omöjlig. Det är inte så att vi adoptionsfamiljer ratar äldre barn för att de är stora och inte ‘söta små bebisar’ längre. Vi blir starkt avrådda från att adoptera äldre barn därför att det är mycket, mycket, mycket svårt att acklimatisera sig som äldre barn i en ny familj med annat språk, normer, ny skola, ny livsstil, nya regler, nytt allt, men framförallt innebär det enorma anknytningssvårigheter för många barn. Läsa gärna på om anknytningsteori, det får vi adoptionsföräldrar göra och vi tar det inte med en klackspark utan vi vänder och vrider på oss: klarar vi detta? Kan vi ge barnet var det behöver? Äldre bran har ofta stora problem med anknytning då de aldrig haft möjlighet att anknyta till vuxna så som de flesta människor får. Det ger dem ofta mycket oro, ilska, sorgsenhet, aggressioner och andra problem. Som adoptionsfamilj, med barn sedan tidigare, kan man inte bara säg att det ordnar sig, att vi får ta eventuella problem allteftersom, utan man måste se till alla barn, man måste se till hela livet. Vi ratar inte äldre barn, vi lär oss at se realistiskt, hur krasst det än låter, så att vi på BÄSTA MÖJLIGA SÄTT kan ge alla barnen vad de behöver. Det finns så många duktiga människor som arbetar med adoptioner, som gör allt för dess barn och som vet vad som fungerar bäst, vilka lösningar som är realistiska och som råder, avråder och tillråder adoptionsfamiljer så det hela ska bli så bar för alla, men framförallt för barnet.
    Du skriver “Att sluta se barn som en rättighet vi kan skaffa oss på bekostnad av kvinnor i fattiga länder och adopterade som en andraklassens barn som skall vara tacksamma över att någon ville ha dem. Jag vill att adoption slutar glorifieras och att vi faktiskt på allvar ska kunna lyfta och tala om problemen med adoption och hur vi alla tillsammans ska kunna jobba för att så många barn som möjligt skall kunna stanna med sina familjer, i alla länder i världen. ”
    Jag vet inte varför du väljer att se adoption på detta sätt då det faktiskt inte är baserat på verklighet som den ser ut idag. Självfallet finns det galningar som historiskt sett har stulit barn (såväl i väst som i andra länder) men det är de facto inget som svenska och andra Hagueländers adoptionsbyråer sysslar med. Tvärtom arbetar vi alla mot utnyttjande, mot stöld, köp mm av barn och vuxna. Adoption idag är STARKT reglerat. Att adoptera är svårt just pga av alla dessa regler och alla dessa hinder som adoptionssökande måste ta sig igenom. Det finns så många barn som behöver familjer. Det är sanningen. Det finns också familjer som inget annat vill än att ha barn att älska. Så varför skall de inte få varandra? Ingen jag känner ser adoption som en rättighet, utan som en ynnest och det är vi föräldrar som är tacksamma över möjligheten att få glädjen att ha barn.
    Ingenstans under adoptiosnutbildningen skulle det tillåtas att en familj snackar skit om att barnen ska vara tacksamma; ett sådan tänk finns överhuvudtaget inte idag i adoptionssammanhang i Sverige. Detsamma gäller ‘glorifiering’. Ingen av oss tänker så. Självfallet finna de människor som är outbildade och ignoranta, framförallt många äldre som kan släppa ut sina korkade formuleringar om både ‘det fina’ i adoption och att barn ‘ska var tacksamma’ utan någon som helst reflektion över vad de säger, men det är inte så det ser ut idag i adoptionsfamiljer. Dumma människor finns överallt, men i adoptionssammanhang är liknande tänk helt verboten.
    Vi arbetar redan idag för att barn ska kunna stanna i sina familjer, jag själv deltar i utbildningsverksamhet i flera länder, Sveriges regering arbetar med familjestärkande verksamheter, FN gör det, hundratals friviiliga organsiationer gör det, men det räcker inte. Det handlar inte bara om att barnen ska kunna stanna i sina familjer, det handlar också om vilken framtid de får. Så länge kvinnor inte har rätt att bestämma över sina egna kroppar, så länge fattigdom, förtryck finns kommer det finnas barn som överges, blir föräldralösa pga sjukdom och dödsfall och som behöver familjer. Barnhem kan aldrig vara att föredra framför en familj.
    Som adoptionsförälder ser jag det så här: det finns miljoner föräldralösa barn som faktiskt inte kommer få vare sig kärlek, vård eller utbildning utan adoption. Jag vill ha barn att älska. Således hoppas jag innerligt att jag kommer att få adoptera ett eller flera barn. Aldrig någonsin skulle dessa barn var andraklassens, aldrig någonsin skulle jag medvetet utnyttja andra kvinnor för att ta deras barn. Som adoptionsförälder kommer jag göra vad som krävs för att mina bran får så bra liv som möjligt. Mycket kan jag inte påverka, men jag kan se till att de får växa upp i en miljö som är öppen och så jämlik det bara går, att de inte är de enda som ser ut som de gör utseendemässigt i sin skola eller stad, jag kommer göra allt i min makt för att ge mina barn det bästa möjliga liv. Det kommer finans idioter som är elaka, kanske mobbar, men det gör det för oss alla oavsett bakgrund, och det får vi hantera och lösa, det kommer finnas rasister och de måste vi tillsammans lära oss hantera och bekämpa. jag måste hjälpa mina barn att li trygga i sig själva och finna styrka i sig själva så oavsett vad som händer kan de och vi hantera det. Livet är inte rättvist, så självfallet kommer skit hända, men det gör det för oss alla.
    Du skriver också “Oavsett hur godhjärtad grundtanken med adoption är så är barn i adoptionsprocessen mer av varor än faktiska människor.” Jag vet inte när du adopterades eller hur din process såg ut men detta stämmer inte. Ingenstans under denna process har vi stött på ett sådant synsätt. Absolut inte. Vi har däremot stött på blivande föräldrar, socialarbetare, adoptionsförmedlare som alla vill en enda sak: barnens bästa. Istället för att skriva sådant som faktiskt inte stämmer: ring till några adoptionsorganisationer, kolla in deras hemsidor, och prata med dem. Prata med familjer som går igenom adoptionsprocessen idag. Jag tror att du kommer blir positivt överraskad för den bild du målar upp är inte hur det ser ut idag. Självfallet är inte allt rosenrött, men det gemensamma idag är att alla lärt av misstag och är öppna, och oerhört måna om att allt ska gå bra till och att precis allt ska ske med utgångspunkt i barnets väl och ve.
    Slutligen skriver du “Å jag vill att de barn här i Sverige som saknar en familj skall få rätten till den tryggheten innan andra barn skall tas från sina familjer i fattiga länder”.
    Jag vet inte vad du menar med detta. Ytterst få barn adopteras nationellt i Sverige då ytterst få barn adopteras bort, men det händer och det är aldrig så att föräldralösa barn i Sverige inte tas om hand. Och återigen barn ‘tas inte från sina familjer’ i andra länder för att ‘ges’ till oss i Sverige. Det funkar helt enkelt inte så och ett sådant påstående saknar verklighetsförankring. Totalt.
    Om du vill veta hur det verkligen ser ut så är et bra ställe att börja MIA, Myndigheten för internationell adoption. De kan säkert också hänvisa dig till information rörande nationell adoption.Självfallet måste du och alla adopterade kunna uttrycka era åsikter och tankar om era egna adoptionsupplevelser och adoption i allmänhet, men det är farligt att basera åsikter på felaktig information och det skapar i sin tur ytterligare problem, både för barn som adopteras och för adoptionsfamiljerna och deras möjlighet att kunna skapa bra liv för sina barn. Rykten och falsk information gynnar ju ingen, allra minst barnen. Det är så propagande sprids som leder till fördomar och annat skräp. I min värld är det de onda, rasisterna, homofoberna, misogynisterna som sprider falsk information, vi andra tar reda på fakta och skapar våra åsikter därutifrån och månar om att inte sprida falsk information som skadar andra, särskilt inte barn. Så snälla, ta reda på information innan du skriver, men skriv gärna om dina upplevelser av adoption. Alla som på något sätt är inblandade i adoptioner behöver höra vad du tycker, vad du och andra upplevt, för det är bara så som adoptionsprocessen kan förbättras.

    1. Enorm lång text och det enda jag egentligen kan säga är nog: vi upplever det olika och min erfarenhet både som adopterad själv och i samtal med många många adopterade är att systemet inte alls funkar så som det är tänkt. Å som jag också skrev: de organisationer som används för adoption till sverige vet ju inte om de fall där barn sålts/kidnappats. Det är inte medvetet från deras håll att det ska gå till så! Dock sker det och det är bra att faktiskt vara öppen med att i spåren av adoption som sedd som en fin lösning finns också människohandel, precis som kring surrogatmödraskap.

      Jag betvivlar inte adoptivföräldrars uppsåt, det är samhällets normer i stort jag har problem med och det påverkar adopterade. Det är dessutom svårt för vita föräldrar som själva bär på en socialt nedärvd rasism att verkligen se och förstå den rasism deras barn möter och hjälpa dem igenom det.

      1. Hej igen, men var har du hittat någon fakta om att barn de facto säljs/kidnappas? Var sker det idag regelmässogt? Internationell adoption styrs idag (i alla seriösa länder) av Haguekonventionen som arbetar aktivt med att kontrollera alla inblandade parter. FN som arbetar med detta rapporterar inte om någon ström av kidnappningar alt försäljning. Det finns tillräckligt med föräldralösa barn ändå som behöver familj så var sker detta menar du? det enda jag hittat handlar om vita barn som kidnappats av kompletta galningar och som inte har något med adoptioner genom legitima organisationer att göra.

        Och detta med ‘socialt nedärvd rasism’, vad menar du? Jag förstår inte. Självfallet bär vi alla på socialt nedärvda åsikter, både medvetna och omedvetna. En del kommer vi aldrig åt andra kan vi aktivt arbeta med, men att kalla det rasism är inte det detsamma som att själv hysa fördomar mot andra? Lyssna på ordet ras -ism. tror du verkligen att människor som på alla sätt arbetar med att förbättra vilkor för alla barn, oavsett ursprung, är rasister, vare sig det är social nedärvt eller ej? jag är medveten om att rasifiering, social rasism mm mm är moderord idag men jag fattar överhuvudtaget inte varför allt skall vara så svart eller vitt, så hårddraget? At tro att majoriteten av människor är rasister är sorgligt. De flesta av oss är vanliga människor som på alla möjliga sätt vill det bästa för våra familjer och med människor och vi är villiga att lära, lyssna och förbättra oss. Spara ord som rasism åt idioterna, de som är uttalade, trångsynsta, ignoranta rasister. Ala vi andra som vill förbättra kan arbeta tillsammans istället för att sätta nedlåtande etiketter på varandra. Självfallet kan en vit inte veta hur människor med annan hudfärg behandlas eller uppfattar livet, lika lite som män kna veta hur kvinnor upplever det, hetero hur LGBT upplever livet, eller hur glasögonormar har det eller de med handikapp av olika slag, de överviktiga, eller alla andra av oss som av en eller annan orsak mobbas och far illa, men har man fantasi, empati och vilja så kan man faktiskt komma långt. Att tala om rasism om vanliga människor är detsamma som at elakförklara och dumförklara dem. Så varför inte hålla på orden till de som faktiskt förtjänar dem?

    2. Jag tycker att både blogginlägget och din kommentar är jätteviktiga röster i en ännu viktigare debatt och jag förstår också att det här är personligt för dig/er på ett helt annat sätt en för mig. Men det jag tänker när jag läser din kommentar, Lisa, är att du verkar ha reflekterat jättemycket kring det här och ha bra tankar, men det är inte alls alla som tänker som du. Jag menar det här med synen på tacksamhet och liknande, att adopterade barn ska vara tacksamma för att få komma till Sverige, och att adoption ses som en ytterst god gärning, enligt mig är det oerhört vanligt. Och att det finns en idé om att det är en rättighet att få barn tycker jag verkligen är utbrett i samhället. Det som jag tycker är tråkigt när du skriver är du vid flertalet tillfällen säger att det som sägs i blogginlägget inte stämmer för att DU inte har den erfarenheten. Det betyder inte att det inte finns.

      1. Hej, nej jag skriver faktiskt inte bara hur jag upplever det, utan jag beskriver hur adopttionsprocessen ser ut idag och vad utbildningen för adoptionsföräldrar baseras på och vilka tankesätt som är accepterade idag för att få adoptera. Det jag beskriver kan ni hitta hos alla adoptionsporganisationer i Sverige och hos MIA.

        Du har rätt, och vilket jag skrev, det finns människor som har en gammalmodig och enkel syn på adoption, som klämmer ur sig ogenomtänkta kommentarer om att barn ska vara tacksamma och att adoption är en god gärning. Det finns sådana men de flesta som uttrycker sådant är äldre eller rejält outbildade. och de talar innan de tagit reda på fakta. Inom adoptiossammanhang är det mycket ovanligt idag, och vare sig jag eller några av de adoptivföräldrar jag träffat har råkar ut för det inom adoptionssmamnahang (dvs professionella hyser inte sådana åsiker idag), så det viktiga är att det å intet sätt är officiella, godtagbara uppfattningar, utan gammelmodiga, ogenomtänkta idiotier som vissa människor släpper ur sig och har inget med seriös adoption att göra. Tvärtom tas alla sådana dumheter snabbt ur sökande adoptionsföräldrar. Och enda sättet att komma förbi det är att vänligt men mycket bestämt upplysa sådana personer om det felaktiga i det de säger. Ofta säger de inte vad de säger av elakhet utan av ignorans och så fort de får mer information så brukar de fatta vad för tjafs de sagt.

    3. Jag kan bara hålla med dig Lisa. Jag har precis blivit (adoptiv)mamma för andra gången (från Kenya) och jag har aldrig mött bilden av att våra barn är en rättighet. Tvärtom är alla adoptivfamiljer jag möter otroligt ödmjuka inför sin situation och väldigt pålästa om bland annat anknytningsteori och rasism. Problemen som kan uppstå iom adoption diskuteras både, framförallt, i utbildningen vi måste gå och efteråt inom adoptionsvärlden (givetvis finns det föräldrar som totalt ignorerar det men merparten skulle jag vilja påstå inte gör det).
      Ang kommentar ovan gällande att adoptivföräldrar vill förenkla processen: Att blivande adoptivfamiljer blir frustrerade över att processen inför att adoptera är så omfattande och skulle vilja få den förenklad är inte konstig alls tycker jag. För oss krävdes drygt femtio intyg av olika de slag, allt från fyra läkarintyg, referensbrev från vänner till revisorsrapporter om vår ekonomi, innan vi kunde skicka vår ansökan till landet. Men att man skulle vilja önska den enklare innebär inte att man inte, med längtande hjärta, går igenom den för resultatet är det mest underbara som finns.

  12. Adopterade barn får också ofta fysiska men i och med att de stannar i växten fortare. De är ofta vana vid en ganska mager kost och när de kommer hit går man tydligen inte försiktigt fram utan adoptivföräldrarna ger dem genast en helt annan och alldeles för näringsrik kost som gör att de kommer in i puberteten fortare och därmed blir kortare.

    Jag är inte heller emot adoption, men när jag en gång satt och läste på en hemsida där folk som ville adoptera skrivit med varandra blev jag helt ärligt illamående.
    Alla verkade ha inställningen att de hade rätt till ett barn och var oerhört upprörda för att det inte var lättare eller att de inte fick adoptera från ett visst land.
    Adoption behöver inte alls vara dåligt samtidigt är min mamma adopterad (inom sverige) och det var det absolut värsta som hänt henne. Det var på sjuttiotalet och hon hade flera släktingar som ville adoptera henne efter att hennes mamma dött, men man hade då inställningen att det var bättre att flytta barn till en annan familj så att de fick starta om på nytt.
    Det är oerhört naivt och dumt att anta att adoptivfamiljer skulle vara perfekta vilket det känns som om många tror då de ju blivit utredda.

  13. Hej!

    Vad bra att du tog upp ett sådant här inlägg, har funderat ganska mycket på det senaste tiden och har velat haft ett svar på varför en del tycker det är problematiskt. För jag känner igen en hel del i det du skriver. Att jag ska på något sätt alltid vara tacksam över att jag har fått kommit hit – för att jag skulle haft det så mycket sämre annars. Mina föräldrar var rasistiska emot mig utan att de ens visste om det, plus klasskamrater och andra människor runt om mig. Adopterades från när jag var 3,5 år. Hittades ute på en bensinmack.

    Det gör mig lite ledsen att läsa detta, nog för att jag faktiskt är glad över att få ha kommit hit, fått ett bra liv och blivit den jag blivit nu. Men jag förstår också att det är en viss typ av människohandel och ja har också ibland känt mig som en hund när jag kom till sverige och alla kom och titta – ingen hade förståelse för vad närhet och gränser var. De gör mig arg än idag att de vuxna inte hade mer förstånd.

    Var finns sådan här statisistk? Var står det att det utnyttjas av fattiga människor? För jag tror inte det här med att de biologiska föräldrarna är ett måste för ett barn, utan hellre ha vettiga vuxna runt omrking sig.

    1. Finns nog ingen statistik på att fattiga utnyttjas, det är mer så att jag upplever det så sett till att rika välmående familjer näppeligen skulle adoptera bort sina barn. Fattiga som knappt överlever själva kan däremot se adoption som en bra utväg för att ge barnet en chans de själva inte kan ge det.

      Biologiska föräldrar är inget krav utan att få någon som älskar dem. Det finns dock mkt forskning kring separationer i låg ålder och den inverkan det kan ha på ens psyke i vissa fall hela livet. Att adopteras bort är ett trauma för barnet och det kräver stor förståelse inte bara från de nya föräldrarna utan från hela omgivningen och just det senare brukar vara problemet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s