Vi är alla rasister

Såhär snart en vecka efter valet, en vecka efter att SD blev Sveriges tredje största parti verkar Sverige vara fullt upptagna med att peka finger. Vem vare som röstade? Vems fel är det? Va? Vare DU som gjorde det?

Frågorna ställs, analyserna kommer i hundratal. Jag har själv bidragit till dem. Samtidigt känner jag nu att det får räcka. Sluta peka finger mot andra. Peka mot er själva. För faktum är: Rasismen finns inom oss alla. I allas små innersta väsen gömmer sig en lite rasist. Redo med sina fördomar. Sin exotifiering. Sitt hat. Ingen är immun. Inte den vita svensken som reser land och rike runt och ”upplever andra kulturer”. Inte den ensamstående mamman vars barn ”bara leker med invandrarungar”. Inte heller vi med annan härkomst än den Svenska. Vi som ser rasismen och anstränger oss ännu mer för att visa att vi duger. Eller invandraren som slänger andra invandrare under bussen för att få säga att ”Jag, jag är faktiskt bra. Titta på mig, mina studier, mitt fina jobb! Jag passar in. Det är de där andra som förstör!” 

Alla är vi en del av rasismen. Alla föder den, växer i den, andas in den varje dag året om. Ingen går opåverkad och ingen står utan ansvar i detta. SD är inte rasismen. SD är inte orsaken de är blott ett symtom på problemen. En reaktion i en tid där individualism är ordet för dagen och solidaritet en bristvara. När folk skanderar att 87% inte röstade SD, att 87% är bra, inte rasister, så blir jag bara så trött.

Att 87% inte röstade SD betyder inget om vem som är rasist för rasister finns i de andra partierna, bland soffliggarna och bland de som röstade blankt. Vi måste sluta tillåta debatten utmåla SD som de enda rasisterna. Vi måste sluta frånta oss själva från skuld och istället på allvar granska våra egna beteenden. Vad gör vi som föder rasismen? Alla gör något men för att kunna sluta måste vi våga se vad det är så vi kan påverka det.

SDare och rasister är inte märkliga monster från andra planeter, utan känslor eller empati. De är helt vanliga människor, som du och jag. De ser ut som oss, finns mitt bland oss. De kan vara vår kollega, en kär vän, en släkting eller grannen. När vi slutar tala om SDare som några som finns någon annan stans, när vi slutar tala om dem som de hemskaste av hemska då har vi en chans att kanske nå dem, få dem att tänka om.

Politiken de för är vidrig, men det betyder inte att människorna är vidriga. Så peka det där fingret nu mot dig själv och fråga ”Vad gör jag för att bidra till rasismen och hur kan jag sluta?”

På lite samma tema uppmanar jag alla att läsa Adoris debattartikel här.

Annonser

5 thoughts on “Vi är alla rasister”

  1. Det är genom sådana här korkade inlägg som SD växer. Folk tröttnar på skiten och lägger sin röst på ett missnöjesparti som de anser vara det enda ärliga alternativet. Utan hybris, utan att klappa sig på bröstet för man har skrivit en fin artikel om hur saker och ting borde se ut. Med blogginlägg likt det här förklarar du för andra antirasister att SD är vanliga människor fast det låter mer som något hämtat ur biologibok. ”Sverigedemokrater lever vanligtvis mellan 60-80 år. De bor i alla väggar och kan ibland orsaka moralpanik bland PKiter.

    Nej, SD kommer aldrig sjunka genom att förstå sig på dem. SD kommer aldrig sjunka genom att omvända dem, för deras väljare går inte att göra troende igen. De är hedningar som är trötta på hela landet lagom, en journalistkår som vänder och vrider på information och artiklar. Och sist, men inte minst, rädslan och oron för att bli uthängd och nersparkad för att man har en annan åsikt om förd invandringspolitik än den statligt godkända.

  2. Javisst, självspäkning och syndabekännelser är ju något som maktlösa sekter brukar kräva. Ungefär som vänstersekterna på 70-talet som i frustration krävde att medlemmarna skulle börja rannsaka sig själv och bekänna de ”småborgerliga och kapitalistiska värderingar” som man bar omkring på inom sig och som var förklaringen till att revolutionen uteblev. Då hade de väl i stället hettat ”VI ÄR ALLA KAPITALISTER” men annars är det ingen större skillnad, samma grandiosa självuppfattning och totala brist på distans.

    För någon med hjärtat till vänster så finns det all anledning att vara förtvivlad över att dagens vänster helt har gett upp ambitionen att bygga en inkluderande folkrörelse där arbetarnas intressen står i centrum. Numer är man mer en sekt av moraliserande överklass-akademiker där församlingen ser det som sin uppgift att predika och pracka på den obildade, ointresserade massan den rätta postmoderna läran. Adori Rahmans artikel är ju ett närmast parodiskt exempel! Det är knappast Bengt 54 som jobbar på bygge och har problem med ledvärk som den typ av ”vänster” som hon representerar vänder sig till. Ärligt talat kan jag inte klandra honom för att känna sig mer hemma i Sd, som talar om de problem han upplever i sin vardag, än i det skämt till vänster som ser det som sin uppgift att predika ”vithetskritikens” och den ”intersektionella analysens” heliga evangelium på latin för honom.

    För alla inom vänstern (och för övrigt alla andra) som verkligen är seriöst intresserade av att förstå utveckling, Sd:s framgångar och paralyseringen hos dagens vänster kan jag varmt rekommendera läsning av Malcom Kyeyunes blogg Power & Politics: http://tinkzorg.wordpress.com/
    Speciellt hans inlägg ”Vad kan vi egentligen säga om Sverigedemokraterna?” I-III, ”Och samfälld skall vår räddning bli” och ”Älskade extremism”.

    1. Å det mitt inlägg syftar på främst är ju hur problematiskt det blir när andra hela tiden skall utmålas som problemet. När SD görs till de onda och alla som inte röstar SD anses stå fria från skuld och problem. Det är helt enkelt inte sant och vi har ingen som helst chans att nå en endaste SD väljare om vi utmålar dem som demoner.

      I övrigt känns ditt inlägg mest som kvalificerat svammel och att du öht inte läst vad jag faktiskt skriver utan bestämt dig för att svara på vad du tror att jag står för mer än vad jag faktiskt ger uttryck för.

  3. Precis så, rasister är vi allihopa. Vi socialiseras in i ett samhälle som strukturerat ordnar in människor i fack, där vi lär oss vad som är status och vad som inte är det. Det enda som skiljer oss åt är möjligtvis vår egen förmåga att analysera och ifrågasätta vårt eget beteende och att några ändå har en vilja till att förändras…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s