Omfamna objektifieringen?

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.

Annonser

3 thoughts on “Omfamna objektifieringen?”

  1. Jag håller helt med dig. Visst vill jag att representationen i media borde vara bredare på alla möjliga sätt, men då ska det vara representation som subjekt, inte som objekt. Alltså, kvinnor, rasifierade, funktonsnedsatta, hbtq som är där på grund av sina kunskaper, erfarenheter och åsikter, inte bara för att visas upp!

    ”Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt.” Jag har nått den osynliga åldern nu, och trots att jag aldrig varit ”vacker” enligt normen så märks det tydligt att jag nu är helt oinressant. Jag är fortfarande samma person, med samma kunskaper och erfarenheter, bara ännu mer för varje år som går. Men som kvinna över en viss ålder så finns du inte, för du är inte objektivt intressant längre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s