Sagan om ett barn, del 2

Det är många som undrat hur det gått för oss efter att en pedagog med koppling till förskolan anmälde oss för att vi har ett barn som just nu vill vara något annat än det kön hen tilldelades vid födseln.
Det har varit många månader av undran och väntan på besked. Vi anmäldes i November, utredningen startade i December men först nu i Juni kom beskedet. Utredningen har med andra ord tagit bra mycket längre tid än den egentligen får göra. ( inlägget om vägen till anmälan kan du läsa här )

Så vad blev då socialens beslut? Jo att vi föräldrar inte gör något fel. Utredaren har läst på och även om vårt barn är för liten för att det ska gå att tala om en fast könsdysfori bör vi fortsätta tillåta vårt barn att styra sitt utseende och vad hen kallar sig. Kort och gott: det fanns inget att anmärka på. Utredningen avslutas utan åtgärd.

Detta känns givetvis otroligt skönt. Vi är så glada över att detta fått ett slut nu och att vi har svart på vitt att det vi gör är det rätta. Bäst av allt är nog ändå att det står i utredningen att V ska få fortsätta vara sig själv och testa sig fram i vem hen vill vara.

Vi har planer på att efter sommaren genomföra en anmälan mot den specialpedagog som trots samtal med BUP, som var tydliga med att vi agerar rätt, valde att anmäla oss. Vi är väl medvetna om att skolan är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Vi anser dock att när barnpsykologer, barnets pedagoger och även skollagen och läroplanen säger att barnet behandlas rätt är det bara egna fördomar som gör att specialpedagogen ändå valde att anmäla. Egna fördomar skall inte få styra skolpersonals agerande på detta sätt!

Vi hoppas nu kunna lägga detta bakom oss och få ha en lugn solig sommar. Tack till alla som stöttat oss, tipsat om läsning, ringt socialen för att ge dem kunskap och info. Alla ni som gett oss av er omtanke har varit guld värda för att ta oss igenom dessa månader och jag är helt säker på att era lästips som vidarebefodrats till handläggaren har hjälp till i utredningen. Än en gång tack. ♡

Annonser

6 thoughts on “Sagan om ett barn, del 2”

  1. Anmäl inte! Specialpedagogen har fått en näsbränna redan och ni har bara att förlora på visad hämndlystnad. Skriv istället till specialpedagogens chef att det varit en lång tid av stor oro och otrygghet, att ni avstår från att göra en anmälan och att ni hoppas att detta ska bearbetas av hela arbetsgruppen i lugn och ro utan den tunga belastning som anmälningar utgör; istället hanteras klokt så att en upprepning förhindas.

    1. Kanske föreslå att den verksamhet där specialpedagogen arbetar kompetensutvecklar sig så att den kan bli HBT-certifierad?

  2. Starkt jobbat.
    Ni ”måste” anmäla, den personen verkar mer än lovligt galen. Måste visa att det inte kan vara helt lugnt att göra så mot ett barn och barnets familj.
    Hoppas att ni mår ok.

  3. Önskar att alla barn kunde få så fantastiska föräldrar som er. Hoppas på att ni orkar ta striden mot denna pedagog som uppenbarligen inte hör hemma i en förskoleverksamhet 2015.
    Tack för att ni bidrar till ett bättre samhälle!

  4. Känns hemskt att säga
    men i dag verkar det kunna gå åt hell
    om ärendet hamnar i fel händer.

    Ni är duktiga o öppna, orädda föräldrar som har lidit en hel termin p g a
    ett stort pucko. ANMÄL!!

  5. Grattis är fel ord att säga, för det känns inte som att det är något att gratulera när något som aldrig borde fått någon att ens lyfta på ögonbrynen lede till en socanmälan. Ändå är det det ordet som dyker upp i mitt huvud. Så Grattis och hoppas ni får en lång och underbar sommar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s