Förtrycket skiter i din identitet.

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Advertisements

7 thoughts on “Förtrycket skiter i din identitet.”

  1. Älskar din blogg.
    Det är inte bara en bra blogg med bra budskap och pedagogiska förklaringar. Det är en blogg som både talar till och hjälper någon som mig, en nybörjare.
    Efter att ha läst mycket från Lady Dhamer har jag fått upp ögonen för att jag som vit cisman har ett visst ansvar oavsett om jag aktivt förtrycker andra människor eller inte men det är svårt att ge sig in i en kamp med miljoner fiender!
    Sen hittade jag din blogg där du på ett bra sätt förklarar hur jag kan hjälpa till genom att ta en titt på mig själv, spekulera över hur jag beter mig i vardagen och vad jag kan bättra på. Det gör det mycket enklare när man för börja i sin egen takt.
    Kollar din blogg varje dag för att lära mig nya saker och jag hoppas att du fortsätter som du gör!
    Tack för ditt arbete Paula 😀

      1. Tack för ännu en intressant artikel! Det vore väldigt vänligt av dig om du kunde räta ut några frågetecken jag har kring kulturell apropriering.

        I mitt tycke är det här fenomenet en av de mer illaluktande post-koloniala maktmetoderna för att utöva inflytande över främmande kulturer och förneka nyfikna tillträde till desamma. Så som jag har upplevt det är det enbart unga vita människor uppvuxna i Sverige som har ansett sig ha rätten att förbjuda och styra vilka kulturyttringar som är korrekta för mig. Samtidigt har jag enbart mötts med värme och uppmuntranden från människor jag mött som själva varit uppväxta i dessa kulturer när jag t.ex valt att bära kurta, lyssnat på qawwali och talat deras modersmål. Inte en enda av dessa ”genuina” kulturutövare har uttryckt sitt ogillande.

        Frågan är då om inte de (svenskar) som vill förvägra mig dessa friheter, utan att några känslor upprörts och inga tår trampats på, i själva verket är de som försöker lägga beslag på, vita ned och definiera en kultur de inte har någon förståelse för eller koppling till? I sin iver att peka finger åt andra har det blivit de själva som försvårat för ett betydelsefullt kulturutbyte.

        Det hade varit otroligt spännande att höra dina tankar om detta!
        Fortsätt skriv! 🙂
        MVH

      2. Ja det händer definitivt, skulle säga att det är en del i att ”apropriera” förtryck. Att göra sig till talesperson för alla inom en viss kultur, eller för den delen alla som usätts för rasism (en allt annat än homogen grupp). I CA glöms väldigt ofta den kapitalistiska biten bort, trors att det är grunden för CA. Det handlar om makt och ekonomisk profit, och på vems bekostnad det sker, inte om vilken privatperson som gillar vilken kultur.

  2. Jag håller inte med om att man bara förtrycks när omgivningen läser en på ett visst sätt. Om omgivningen läser mig som man men jag identifierar mig som kvinna och jag lever i ett patriarkat som ständigt pumpar ut budskapet att kvinnor är sämre än män så är det högst rimligt att jag blir osäker på mig själv och ser mig själv som sämre än män. Jag bemöts antagligen på ett bättre sätt än kvinnor som ser ut som kvinnor, men förtryck kan inte enbart handla om bemötande för i så fall har jag bara förtryckts av människor jag träffat och inte av samhället i stort (reklam, media, åsikter som sprids i sociala medier m.m.) och så är det helt enkelt inte.

    Jag tror inte heller att funkofobi (åtminstone inte enbart) ligger under klassförtrycket. Människor behandlar andra grupper illa för att de kan. Vi känner med dem som är som vi, jag menar inte att vi är helt empatilösa, men människan har en tendens att utöva sin makt över grupper med mindre makt än hon själv och som hon inte ser sig själv i. Det är liksom inte nödvändigtvis en fråga om ekonomi (även om kapital är en maktfaktor). Kvinnor, svarta, pensionärer, utvecklingsstörda, barn, djur: Alla förtrycks de av samma orsak.

  3. Skulle vilja lägga till lite om transkvinnor. Det är inte nödvändigtvis förtryck att felkönas, det som är förtryck är om en transkvinna felkönas med flit, eller att någons felköning outar kvinnan som trans och hon därmed riskerar trakasserier, diskriminering och våld. Men framförallt: transkvinnor som börjat transitionera blir inte lästa som män, snarare lästa som transkvinnor – (ca läst som man i klänning, läst som könsöverskridande man, men inte bara ”läst som man”). Innan du påbörjat transitionen, innan du kommit ut för någon är förtrycket inte särskilt materiellt. Men det är klart att man mår dåligt ändå! Blandningen av internaliserad misiogyni, internaliserad transfobi och dysfori och rädsla för vad som kommer hända när man kommer ut osv gör att tiden mellan att man kommit ut för sig själv och att man påbörjat transitionen är fruktansvärd. Men det är pyskologisk effekt av det existerande förtrycket. Typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s