Kommer vi någonsin att mötas?

Vet män att många kvinnors första
reaktion på övergreppen i Köln inte är
förvåning utan igenkänning?

Vi träffas. Dagligen. Hela tiden. På jobbet. I skolan. På gatan. I sporthallen. På krogen. I affären. På middagar hos varandra. I trapphuset. På släktträffarna. I mataffären. På nätet. I föreningslivet. På bussen. I sängkammaren.
Kommer vi någonsin att mötas..?

Vi lever i samma värld, i samma land, i samma samhälle. Och ändå på helt olika planeter. Åtminstone känns avståndet så. Så obegripligt långt ifrån varandra.
Vi lever i samma värld, men ändå i olika verkligheter. Vi pratar samma språk. Jag ser det. Du ser det. Och ändå kan vi inte prata om det.

När du och jag läser samma artikel läser vi två helt olika budskap. Jag reagerar med igenkänning. Du reagerar med oförståelse. Jag reagerar med fruktan på din oförståelse. Du reagerar med ilska på min igenkänning. Jag ifrågasätter din ilska. Du ifrågasätter min upplevelse.

Du säger att du läst och förstått. Jag säger att jag läst och förstått. Jag försöker förstå vad du läser och försöker förklara hur jag läser. Du försöker förklara hur jag läser och hur jag inte förstår.

Jag öppnar upp mitt innersta, för att du ska förstå den sorg och smärta jag bär med mig genom livet. Mina begränsningar av att vara den jag är. Du säger att jag överreagerar, att jag är överkänslig. Du förminskar och förlöjligar min upplevelse av verkligheten. Jag säger att du underreagerar, att du är underkänslig. Du blir kränkt, för att jag inte förstår hur överkänslig jag är, hur fel jag känner, hur fräck jag är som får dig att känna dig kränkt.

När vi båda är fem år vill du ”knulla” med mig i kuddrummet på dagis. Jag vet inte vad det är, men du säger att jag ska ta av mig mina trosor. Du tar också av dig, säger att jag ska ligga under dig och du ska ligga på mig. Jag har lärt mig att du bestämmer, för annars blir du arg och kanske slåss, så jag gör det. Du lägger dig på mig och dunkar ditt underliv hårt mot mitt, så att det gör ont. När personalen kommer säger de att vi ska sluta, att vi ska klä på oss och att du ska springa och leka någon annanstans. Jag klär på mig och blir ledd till pysselbordet. Dagen efter, när jag gungar på gården, kommer du och dina kompisar och kallar mig för ”knullunge” och skrattar. När ni går – tillsammans – för att leka krig, blir jag ensam kvar med min skam.

När jag är 11 år tränger du och dina kompisar in mig på skolans toalett och tar på de där ömma knopparna som är mina bröst. Hårt tar ni. Och skrattar. Och hejar på varandra. När personalen kommer säger de att ni ska springa och leka någon annanstans. Till mig säger de att jag inte ska bry mig om det, att ni bara skojar och förmodligen är förtjusta i mig, att jag ska ta det som en komplimang. Och jag blir ensam kvar med den tysta smärtan i både bröst och själ, för jag kan inte tala om den med någon. Jag har lärt mig att ingen kommer att höra vad jag säger.

När jag är fjorton blir jag full för första gången. Du är också full. Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Det är spännande, pirrigt och det känns bra att du har valt just mig att ge din uppmärksamhet. Jag tänker att jag också är kär i dig. Efteråt har jag lärt mig, att min kyss var mitt tysta medgivande till att du skulle få ta på min kropp (fast jag säger nej), att du skulle få stoppa ner handen innanför mina trosor (fast jag säger nej), knäppa upp mina byxor (fast jag säger nej), ta av mig min tröja (fast jag säger nej) och tillfredsställa dig med mig (när jag inte längre orkar säga nej). Och att jag inte skulle bli tillfredsställd, utan bara finnas till för att tillfredsställa dina behov. Mina vänner visar förståelse, men bakom min rygg kallar de mig för “slampa”. De har precis som jag – och du – lärt sig hur världen är beskaffad. Den där första gången lär jag mig, att min kropp är till för din sexuella njutning, inte för min och att sådan är världsordningen. Jag har dock ännu inga ord för det.

När jag är sjutton kommer jag över till dig för att lyssna på musik. När du utan förvarning trycker ner mig på sängen, flåsande skrattar att jag ju kan försöka döda dig med den kulspetspenna du räcker mig, i fall jag inte ställer upp på det du vill göra, ser jag i dina ögon att du har slutat se mig för den jag är, slutat höra det jag säger dig, slutat känna. Jag känner din kropps muskulöst målmedvetna styrka – och stänger av. Jag har för länge sedan lärt mig, att jag inte har någon talan, att mitt liv och min hälsa hänger på att jag inte retar upp dig, utan gör som du vill.

Jag har, precis som du, lärt mig att du har rättigheter, som jag inte har. Jag har lärt mig att du har makt, som jag inte har. Som du inte reflekterar över för att den är så självklar, men som jag konstant måste förhålla mig till varje sekund av mitt liv, utan att alltid vara medveten om det. Och jag har ännu inga ord för det.
När jag berättar för de vuxna vad du har gjort med mig, då frågar de varför jag ens varit hemma hos dig, varför jag inte försökte komma loss, varför jag bara hade ett linne och ett par korta shorts på mig. Hur jag kunde vara så tanklös. Och jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och naiv. Jag förstår att skulden är min.

När jag är 25 kommer du fram till mig och min bästa kompis på dansgolvet, ställer dig bakom mig och börjar gnida ditt underliv mot mig. När jag flyttar på mig, för att markera att jag inte vill att du gör så, följer du efter. Och fortsätter. Du viskar i mitt öra att jag är så jävla het och vad du vill göra med min kropp. Jag flyttar mig igen, ler och försöker på ett trevligt sätt tala om för dig att jag vill vara ifred. Då talar du om för mig att jag är en ”teaser” för att jag dansat sexigt och lockat dig, att jag är ett fult och äckligt jävla luder, som ingen ändå vill ha. Och jag får bekräftat att sådan är världsordningen. Och fastän jag har orden nu, vågar jag inte formulera dem. Jag vet att jag ska förväntas bära skulden. Jag vill inte vara besvärlig.

När jag är 33 är vi på en fest. Jag dansar med någon som inte är du. Du kommer fram och börjar bråka och säger till den jag dansar med att den ska ge fan i mig, för att jag är din. Efteråt talar du om för mig att jag beter mig som en hora. Jag vet att sådan är världsordningen. Jag vet att jag förväntas bära skulden. “Jag borde inte ha…” Jag har dock börjat fundera över ”varför?”

När jag är 37 klagar du på att jag inte vill ha sex längre. När jag försöker förklara att jag behöver känna mig omtyckt och bekräftad för den jag är för att känna lust, och inte har lust att ”ställa upp”, anklagar du mig för att ha blivit sexuellt rigid och asexuell. Jag känner att jag kanske har blivit det, att det är jag som är ”fel”, att de tankar om orättvisa jag känner är en överreaktion, som jag måste hantera och ta ansvar för.

När jag är 42 träffar jag dig på nätet. Du verkar trevlig, intressant och vi börjar prata med varandra. En dag ber du mig skicka en nakenbild av mig själv. När jag säger att jag inte vill, säger du att jag är tråkig, pryd och ointressant. Du slutar att höra av dig. Jag vill inte åter bli lämnad med en känsla av att jag har gjort något fel och jag har ju sett fina saker hos dig jag vill hitta tillbaka till, försöker få en förklaring, försöker förklara, men du ber mig sluta höra av mig, för vi vill tydligen inte samma saker… Jag vet att detta är världsordningen, men den gör mig arg. Min ilska förväntas jag dock hålla för mig själv. Det vet jag också.

När jag är 45 ber du mig åter om en nakenbild, för att du är kåt. Jag svarar med att skicka en bild på en skivad banan. Du anklagar mig för att ha blivit så jävla arg av mig, en sådan jävla rabiat feminist. Jag raderar dig från min kontaktlista på telefonen. Jag tar bort dig från min vänlista och blockar dig på sociala medier. Du går obekymrat vidare i livet. Jag blir kvar med den ständigt kvardröjande känslan att jag har gjort något fel. Att jag borde ha ställt upp. Att jag överdrivit mina känslor. Jag ältar dem, mina överdrivna känslor, men blir inte av med dem.

När jag är 47 har jag levt ett liv. Jag har haft många, många möten. Jag har på olika platser, i olika sammanhang mött mängder av människor som är som jag, som tänker som jag, som förstår varifrån jag kommer, hur min resa sett ut, vilka erfarenheter jag gjort – för de kommer från samma platser, har gjort samma resa och har likadana erfarenheter. Och de har alla fått samma bemötande. Att skulden är deras. Att deras tystnad är förväntad. Att deras röst kommer att bestraffas.

Kommer vi någonsin mötas, du och jag?

Jag har ägnat mitt liv åt att försöka möta dig, förstå hur du vill ha det – förstå hur du vill ha mig. Jag har låtit dig använda min kropp, jag har gett dig min omtanke, min förståelse, min kärlek. Mitt omdöme och sunda förnuft. Du har fått komma in i min själ och ta de bitar av den som passat dig. Under hela mitt liv har jag fått lära mig hur jag ska ge dig så mycket som möjligt av mig själv och begära intet tillbaka, men bli glad och tacksam för den uppmärksamhet du trots allt velat ge mig i form av att värdera mig utifrån mina fysiska attribut, min tacksamhet, min förmåga att stå tillbaka, min förmåga att älska och vilja ge.

Nu är jag trött. På givandet. På dina kränkta känslor när jag säger att min undergivenhet har nått vägs ände. På din upprördhet över att jag slutat vara tyst och tar plats där du är van att få breda ut dig. På ditt hat, när jag uttrycker att jag har fått nog.
Vi har träffats. Jag hälsade artigt och tillmötesgående, som jag fått lära mig. Du ignorerade mig, med förakt, som du fått lära dig.

Kommer vi någonsin att mötas..?

Skrivet av Ewa F.