Bara i fantasin är kön en enkel binär konstruktion.

Den 24e juli skrev bloggaren Hanna Bolander en debattartikel om att kön, eller snarare könsidentitet och könsmarkörer, är en fråga om socialisering och långt ifrån en binär uppdelning. Detta fick Psykologen Magnus Wårhag att gå i taket. Att Magnus verkar tillhöra de psykologer som tycker att ständig uppdatering kring senaste rönen om psykologi är onödigt blir snabbt sorgligt tydligt. Han spaltar upp sitt debattsvar i ett antal påståenden som skall ”bevisa” att Hanna är helt ute och cyklar och att transpersoners existens bara beror på att svenskar skulle vara sådär lite extra lättkränkta och sugna på att hitta på något nytt att få vara PK kring. För min egen sinnesfrids skull tänker jag härmed besvara Magnus påståenden.

  1. Nej, uppfostran har en liten del i att pojkar utvecklas till män och flickor till kvinnor. Den genetiska påverkan är naturligtvis mycket stor. Det bevisas bland annat av att Sverige, där invånarna är som mest jämställda, drar de sig mer än någon annanstans sig till yrken som förknippas med deras biologiska kön.

 

Slutsatsen här är rent BS. Det stämmer att svenskar har en i västvärlden osedvanligt könssegregerad arbetsmarknad. Det stämmer också att uppfostran inte har så enormt stor påverkan på hur barn blir som vuxna. Magnus blandar dock ihop korten totalt. First off:  Uppfostran från föräldrarna har en relativt låg inverkan på det vuxna slutresultatet. Det är bevisat i flertal rapporter, här kan du läsa en intervju med en av de första forskarna att ifrågasätta föräldrars inverkan på sina barn. Att OMGIVNINGEN påverkar finns det däremot ingen tvekan om. Det vill säga socialiseringen som sker när barnet möter andra i sin omgivning såsom lärare, vänner, vännernas familj osv. Vänner är faktiskt en rejält stor bit i hur barn växer upp att bli som vuxna. Att svenskar har en könssegregerad arbetsmarknad är något som kallas för ”the backfire effekt”. När samhället är oroligt och allt cirkulerar kring överlevnad finns inte tid över att fundera så mycket kring vem som gör vad. Det finns helt enkelt en större förståelse för att folk gör vad de kan för att överleva och försörja sin familj. Även om det innebär kvinnor i ”mans”yrken. När samhället blir mer stabilt och jämlikheten ökar upplevs en backlash kring könsrollerna som plötsligt blir viktigare. Dels finns det tid att reflektera över dem, dels upplevs det som ”otryggt” att inte veta vad som förväntas av en om en skulle börja gå emot de könsroller som finns. Därför skapas en trygghet i att välja arbete och utbildning ”enligt kön” när valet inte längre måste ske för strikt överlevnad. Det finns dock inga som helst belägg för att detta har det minsta med biologiska mekanismer att göra. Det är helt enkelt inte sant att kvinnor är ”programmerade” biologiskt till att torka bajs, plåstra om sår eller hålla handen på en döende person. Faktum är att rätt få av de så kallade ”mansjobben” är det minsta naturliga för människan och därmed rätt svåra att skylla på ”biologi”.

 

2. Och nej, det finns verkligen inte fler än två kön. I fantasin och leken kan det naturligtvis finnas hur många som helst. Bolander visar här på hur postmodernisterna bedrar sig själva genom att skapa en egen ”verklighet” i språket istället för att låta språket beskriva verkligheten. Det är typiskt för det försvar som personer som har svårt att ta en plats i samhället ägnar sig åt.

 

Här visar Magnus på den retorik som gärna används av framförallt snubbar som tycker att deras sätt att se på omgivningen är den enda korrekta och att de som hyser en annan uppfattning än honom helt enkelt är förvirrade, oförmögna att fixa verkligheten etc. Jag skulle vilja påstå att Magnus sysslar med projicering här, för att han inte klarar av att verkligheten är mer komplex än han önskar. Jag nöjer mig med att hänvisa till denna artikel som går igenom forskningsläget kring kön av idag och tydligt visar att kön är något helt annat än ett binärt ”antingen är du man eller kvinna” .

66f49d1bc6947b8f6af5ff6227d1fc7e

3. Återigen nej, män och kvinnor är olika fysiskt och psykologiskt. De fysiska skillnaderna behöver knappast någon fö

rklaring, däremot de psykologiska. Män och kvinnor skiljer sig på gruppnivå tydligt åt vad gäller intelligens och personlighetsdrag. En enkel sökning på internet ger massvis med information för den intresserade.

 

Tydligt alltså? Om det nu är så tydligt, hur kommer det sig då att det bland biologer, psykologer och andra med expertis inom just hjärnans funktion, intelligens och psyke inte alls finns någon konsensus om att det är någon ”tydlig” skillnad mellan könen? Tvärt om är konsensus att skillnaden är minimal och att det är betydligt större skillnader INOM grupperna ”Män” och ”kvinnor” än vad det är mellan dem. Något vi kan läsa om tex här.

4. Nej, man har inte rätt att bli kallad det man vill. Könsidentitet och identitet överhuvudtaget uppstår i interaktion med omgivningen. Ingen kan till exempel kräva att bli respekterad eller omtyckt bara för att den själv vill det utan att visa prov på beteenden som andra uppskattar, lika lite som en kvinna kan kräva att bli betraktad som en man och omvänt.

 

Okej Magnus. Det är tydligt att du aldrig behövt reflektera kring ditt eget kön, din egen tillhörighet eller något annat som rör din egen innersta kärna av vem du är. Det är ett privilegium som kommer av att vara en vit cisman i dagens samhälle. Du är helt enkelt självklar, du är normen, du är mallen för alla hjältar i filmer, du är den som finns representerad precis över allt. Du är den som aldrig anses sticka ut eller provocera bara genom att finnas till. Så är inte livet för många av oss andra. Vi har helt enkelt inget annat val än att reflektera och fundera över våra identiteter, vilka vi vill vara och hur vi vill ses av vår omgivning. Var glad över att du slipper dessa funderingar, men använd inte den makten till att vara en komplett jävla rövhatt. Ja du råkar vara en vit man, men NEJ det ger dig inte rätt att hur som helst sprida ovetenskaplig dynga och tro att den bara skall accepteras som sanning.

images

Läs på för fan! Ta helst en rejäl paus från att vara psykolog och återkom inte till yrket innan du läst in dig ordentligt på dagens moderna forskning, alla nya rön kring sexualitet, kön och transpersoners hälsa. För innan dess är du livsfarlig som psykolog.
Magnus debattartikel kan du läsa här.

Annonser

Mobbning med rasistiska motiv är fortfarande mobbning.

Jag kommer ihåg min första dag i skolan. Jag hade sett fram emot den sådär som de allra flesta ser fram emot skolstarten. Spännande, pirrigt, något nytt som betyder att en blivit stor. Dagen innan åkte vi och hämtade min farmor från hemmet hon bodde på. Hon ville absolut vara med och skicka iväg mig till min första skoldag. Det var pappa som var med mig första dagen i skolan. Jag skulle gå i en åldersmixad klass. Ca hälften av oss skulle börja ettan, den andra halvan åk två. När vi kom hem var jag glad och uppspelt och berättade för farmor att vi fått vår första läxa: slå in skolböckerna i papper så de skulle hålla bättre. Jag visste inte då att det skulle vara en av få bra dagar jag hade i skolan…. 

Ganska snabbt började nämligen barnen i klassen mobba mig. Jag var ful. Min hud var ful för den var brun. ”Walla balla n*** mamma” skrek de efter mig på rasten. Jag hade 3 vänner. Varav 2 kom och gick lite som de kände för. Ibland dög jag, ibland tog de mobbarnas sida. Jag klandrar dem inte idag för vad som hände då. Vi var barn och alla kämpade ju för att nå popularitet. Att ge sig på mig kunde ge högre status iaf för stunden. Jag mins en gång hur en av mina vänner utan förvarning tog mitt huvud och körde det hårt rakt in i en tegelvägg. Därefter ljög hon för lärarna om vad sombarnet hade hänt. De skällde på mig och tog mig sedan till sjuksköterskans kontor där jag lämnades ensam. Jag var yr, mådde illa och hade enormt ont i huvudet. Jag mins att jag somnade där på britsen när läraren gått. Hon kom tillbaka efter lektionen och slog fast att jag mådde bra nog för att vara med på resterande lektioner. Att min vän gjort fel som slog mitt huvud i väggen blev det aldrig något större samtal kring. Något av mina starkaste minnen från skolan är just kring detta, de vuxnas problem med att våga se att jag mobbades. Eftersom all mobbing hade en rasistisk botten ville de inte se. Istället skyllde de på att killen som hävdade att jag stank för att jag kletade in mig i bajs varje morgon för att göra min hud brun var kär i mig. Tjejerna som snackade skit och hotade mig var ju bara avundsjuka och i grund och botten var det bara missförsånd. Eller så var jag ju själv med och drev fram det hela genom att vara kaxig, stå på mig och slå tillbaka verbalt mot deras glåpord. 

Bilden ovan är från när jag var ca 9 år gammal, kanske yngre. Jag mins inte riktigt. Vad jaggör mins är iaf att när den bilden togs hade jag börjat ha återkommande fantasier om att ta mitt liv.. 

När jag började högstadiet gick mobbningen från hemsk till helvetet på jorden. Jag var van vid att känna ångest inför skolan. Att veta att jag skulle vara utanför och tvingas stå emot glåpord och hån. Det som förvärrade det hela var att våldet ökade. I korridoren på väg till en lektionbörjan kunde jag plötsligt få en knytnäve i bakhuvudet, i kön till maten kunde det plötsligt komma ett slag i ryggen som fick mig att tappa andan. På skåpet klottrades nazistiska symboler och ord. Det kastades sten på mig, hojtades att jag skulle dra hem till Afrika och spreds rykten. EN lärare tog det på allvar och försökte få någon ordning på det hela. Tyvärr sjukskrevs han och de övriga lärarna tittade bort. 

I åk 8 började jag självskada. Smärtan av att skära i mig var lättare att hantera än smärtan i själen. När jag började gymnasiet hade jag inga vänner kvar. Jag lyckades få två nya i klassen men i övrigt var allt somjag innan. Rasistiska glåpord och utanförskap vartill min vardag. Vid detta laget var min enda tanke att räkna ner hur lång tid jag hade kvar till studenten. Tills jag kunde flytta och börja om på nytt. När jag till sist tog studenten blev det slutet på 12 år av mörker, ångest och ensamhet. Det jag beskrivit här är bara ett axplock av allt som pågick. Att få med alla detaljer skulle bli allt för tungt att läsa. 

Idag har jag få goda vänner. Jag litar helt enkelt inte på att någon verkligen vill vara med mig för att de gillar mig för den jag är och inte för vad de tror att jag kan göra för dem. Alla åren av mobbing och övergrepp har helt enkelt skadat min tillit till människor i grunden. Jag vet att detta gör mig till en udda människa att ungås med, att jag inte är den enklaste att försöka komma nära. Samtidigt har jag idag en större säkerhet på mig själv än jag nånsin haft tidigare och betydligt enklare för att helt enkelt skita i vad andra tycker om mig. 

Resan för att bli en mer hel människa har egentligen bara börjat, men jag är iaf en bit på väg. Jag har förlåtit de somsom mobbade mig, men jag kommer aldrig fullt ut kunna förlåta de vuxna som ville vifta bort mobbningen med att rasismen ju egentligen inte var så farligt, inte var något att ta åt sig av eller berodde på missförstånd. Jag kommer aldrig förlåta att de såg, men vände mig ryggen. Ärren på mina armar, alla bulor och blåmärken har bleknat och försvunnit. Ärren påminner mig om de där åren, men det är ärren på insidan som aldrig slutar skava. Som fortfarande kan viska i mitt huvud att det jag gör inte är bra nog. Att min blogg är skit, min fb sida det sämsta någonsin, att allajag mina texter suger och att ingen egentligen gillar mig. 
Hur mycket jag än vet att det inte längre stämmer finns osäkerheten där. För detta är vad mobbning gör med en människa. Det bryter ner en totalt och de bitar som överlever räcker inte alltid till för att bygga upp en hel människa igen. Mobbning är alltid mobbning oavsett vad mobbarna skyller på. Rasism är i sig en form av mobbning och jag hoppas verkligen vuxna i dagens skola vågar ta tag i problemet. 

Till andra som just nu går igenom detta, eller har gjort det: Ge inte upp! En dag blir det bättre och ni kommer finna någon somsom uppskattar er för den ni är. Om någon vill prata går det alltid att maila mig på vardagsrasismen@hotmail.com eller via min facebooksida jag lovar att svara. Stay strong ❤