Kategoriarkiv: Begrepp

Landet Mellanförskap

Mellanförskap är inget vidare nytt begrepp men det är ändå inte speciellt spritt. Därför börjar jag det nya året med en text om detta, väldigt användbara, ord. Mellanförskap är vad många av oss hamnat i som är adopterade, men även barn till invandrare som aldrig varit tillbaka till sina föräldrars ursprungsland.

Att leva i ett mellanförskap handlar om förväntningen från samhället att en ska vara en del av den kultur de _tror_ att ens utseende tillhör (afrikansk kultur, sydamerikansk, indisk osv) samtidigt som en förväntas vara totalt integrerad i den svenska kulturen. Punkt ett gör att vi aldrig fullt accepteras inom punkt två. Vi ses inte som svenskar, får ständigt höra att vi inte passar in här, hör hemma här eller har en given plats i Sverige, samtidigt som vi pga vår uppväxt inte heller passar in i våra ursprungsländer, reser vi tillbaka är vi inte mer än turister.

Som adopterad blir mellanförskapet extra tydligt, där invandrare fortfarande kan finna gemenskaper hos varandra står adopterade ensamma. Oftast växer vi upp i en nästan helt vit miljö, där vi saknar personer att spegla oss i. Samtidigt är representationen runt oss i media också extremt vit vilket ger få möjligheter att finna karaktärer i film eller tv där vi kan känna igen oss till fullo. Att prata om allt detta som adopterad är svårt, vi förväntas inte behöva se barn från olika världsdelar i tv, eller kunna ha icke stereotypa karaktärer i barnböcker från länder vi själva kommer från. Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam.

adoption

Som adopterad skall du bara vara glad över att vara här, att inte känna sig hemma till fullo på grund av rasismen i samhället ses som anklagelser mot de som adopterat. Därför håller många adopterade tyst om det mellanförskap de känner. Att vilja söka sina rötter för att på något vis finna en tillhörighet är ett  stort steg att ta. Kommer ens adoptivföräldrar tro att en inte tycker om en? Vad händer om en träffar sina biologiska föräldrar? Det är heller inte helt ovanligt att adopterades längtan efter att finna sina rötter anklagas för att vara bakåtsträvande och löjligt. ”Biologi är inte allt”, ”varför duger inte det du har här?”- Sådär kan det låta, eller värre. Att dessutom vara kritisk till hur adoptioner sköts i många fall, eller till hur adopterade hamnar i just ett mellanförskap kan riktigt sätta människor i spinn där de spyr ur sig nedsättande kommentarer och ren rasism . Vi ska vara glada och tacksamma, allt annat är helt enkelt fel eller så får vi skylla oss själva som gör oss till offer när vi påtalar att vi inte fullt ut accepteras i samhället.

Att prata om mellanförskapet, speciellt för adopterade, är också viktigt för att ha förståelse för saker som sker när adopterade, eller andra, försöker finna sin identitet. På senare tid har jag sett personer inom antirasismen som har en stark och trygg identitet kring sitt ursprung håna och hetsa mot bla adopterade som försöker finna var de hör hemma. De anklagas för att ”lajva blatte”, att spela utsatt, eller i vissa fall anklagas för att öht inte vara utsatta eftersom de inte är från ”orten” (Orten = Förkortning av ”förorten” och syftar generellt på förorter i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö). Denna fixering vid att vara från ”orten” har gjort att orten i sig glorifieras. Att vara därifrån ses som ett kvitto på att vara ”rasifierad på riktigt” och plötsligt finner vi som är adopterade att vi ännu en gång stängs ute i kylan. De flesta adopterade är inte från orten, många har aldrig bott där, men det gör inte att vi inte mött och möter rasism, det gör inte att vi inte blir rasifierade. Dessutom är orten något som finns i någon skala i _alla_ städer och jag kan säga att när jag växte upp var jag så grymt avundsjuk på alla som växte upp i förorten, för de hade nått jag saknade: Gemenskap.

Nä då människor som inte vuxit upp i ”orten” men som ändå rasifierats försöker härma kulturen som kommit att byggas i ”orten” handlar det om sökandet efter gemenskap. Att finna en plats till sist där en kan få höra hemma, spegla sig i andra som ser ut som en själv, möter liknande fördomar som en själv. Gissa då om det gör ont när detta istället möts av hån och exkludering? Mellanförskapet gör att vi som fastnat där ständigt balanserar på en lös lina. Går vi för mycket mot samhörighet med de vita majoritetssvenskarna riskerar vi att internalisera rasism och därmed välja att kasta andra rasifierade under bussen utan att blinka (Ungefär som Makode Linde och Marika Carlsson gör i sitt artisteri). Förstärker vi istället det hos oss som hör till det land och kultur där vi föddes eller våra föräldrar härstammar ifrån riskerar vi att dels falla i fällan av att vara västerlänningar som utnyttjar fattiga i andra länder, dels anklagas för att vilja lajva ”blatte från orten”. Hur vi än gör blir det inte rätt och vi tvingas tillbaka till mellanförskapet och bristen på samhörighet.

Genom att prata mer om detta tänker jag att vi som sitter i mellanförskapet måste börja söka gemenskap hos varandra, snarare än de som har privilegiet att kunna stå starka i sina identiteter. På sistone har det förutom hån mot de i mellanförskap också skett en närmast häxjakt mot det som lite föraktfullt kallas ”identitetspolitik” (förkortat idpol). Idpol har en viktigt plats, inte alltid men ofta. Det är enkelt för den som aldrig saknat en tillhörighet att säga att identitet kvittar, men för den som aldrig fått höra till fullt ut blir identitet viktigt, och för alla oss (även de med en stark identitet) som ständigt får höra att den identitet vi har inte är god nog för detta samhället blir identitet extra viktigt. Det handlar om att få reclaima vilka vi är, att få höra till och att få säga ”Detta är JAG och hör hör jag hemma!”.

lost

 

Mellanförskap är en ständigt gnagande känsla av att vara borttappad. Att leta efter sitt hem men inte hitta det. Det är stängda dörrar i ansiktet gång på gång, samtidigt som en när en försöker lyfta problemet för höra att en visst hör hemma här. Mellanförskap är en lång rad av motsättningar och det är inte lätt att komma förbi, men om vi pratar mer om detta kanske fler kan få hitta hem.

 

Annonser

Rasifiering, tolkningsföreträde och att bedriva kamp som allierad.

Det  finns en sju helsikes massa begrepp i dagens antirasism och feminism. ”Elitistiskt” enligt vissa, ett måste enligt andra. Jag har tidigare skrivit om begrepp (kika i menyn under ”begrepp”) men tänkte försöka sammanfatta lite kring de tre vanligaste begreppen inom antirasismen. Det är svårt att kortfattat beskriva innebörden av orden och hur de ska användas men jag försöker 🙂 Tycker ni jag är helt ute och snurrar eller inte förstår är det bara att fråga.

Rasifiering/Rasifierad: Rasifiering eller att bli rasifierad är ord som beskriver en process. Vanligen talar vi om rasism. I min mening är rasism vad vi fått när rasifieringsprocessen blivit strukturell och rasfördomarna inverkar på alla delar i samhället. För att något ska vara rasism krävs makt. För att något ska bli rasism krävs rasfördomar som startar processen som utsätter vissa för rasifiering och till sist skapar den rasistiska strukturen. Rasifiering handlar inte om hudfärg även om hudfärg kan vara en del av det. Rasifiering handlar om vilka som har makten i samhället och vilka egenskaper de tillskriver personer från andra länder, kulturer, hudfärger eller trosuppfattningar. Rasifiering drabbar därmed inte alla rasifierade på samma sätt. En person med väldigt mörk hy kan bli rasifierad på grund av sin hudfärg, någon som är vit och för det mesta passerar som en del av de som inte rasifieras kan ändå i vissa situationer utsättas för rasifiering genom att tex vara född i ett visst land, eller tillhöra en viss tro. Exempelvis rasifieras judar och muslimer trots att de ofta är vita sett till hudfärg. Att stirra sig blind på hudfärg är att missa hur rasifiering fungerar. Motsatsen till rasifierad är vit, men inte vit som i hudfärg utan vit som i ”osynlig”, för de som tillhör normen blir ”osynliga” på så vis att deras rätt att existera i samhället inte ifrågasätts.

pocahontas

Väldigt kort sammanfattat betyder rasifierad bara ”person som utsätts för rasism”. Rasism = fördomar baserat på en (omedveten) tanke om raser och behovet av att skilja mänskliga grupper från varandra där en grupp ses som överlägsen de andra. För de som anses mindre värda blir situationen ofta negativ, och många gånger rent livsfarlig. Vi har sett hur många etniska rensningar som helst (Nej, Hitlers var varken den första eller den sista) och alla har gemensamt att de började med en rasifieringsprocess där en grupp människors mänskliga värde sakta togs ifrån dem tills vilka handlingar mot dem som helst kunde försvaras.

Så, vi hoppar vidare till nästa begrepp: Tolkningsföreträde. Här blir det ofta frågetecken och missförstånd. Tolkningsföreträde handlar om en enda sak, att den som drabbas av ett förtryck är den som kan berätta hur det är att leva i detta förtryck. Det betyder att vita inte kan berätta hur det är att utsättas för rasism, en person som inte sitter i rullstol kan inte berätta hur samhället bemöter rullstorsburna eller hur deras vardag verkligen ser ut och känns. nanna

Vad tolkningsföreträde däremot inte handlar om är att enbart den som drabbas får tala om hur problem skall lösas. Eller att bara drabbade över huvudtaget får ha en åsikt om frågan. Nej, vem som helst har fortfarande rätt att resonera kring och utrycka sina åsikter om hur förtryck har uppstått och hur de kan lösas. Tolkningsföreträdet kommer bara in varje gång det diskuteras hur det verkligen ÄR att vara drabbad eller i diskussioner kring vad som upplevs kränkande eller inte.

Så, då slår vi ihop de två första punkterna och hamnar i frågan: Hur ska den som inte drabbas delta i kampen utan att ta tolkningsföreträde? Får tex en vit, ateistisk feministisk man säga emot en troende rasifierad man som anser att gud sagt att kvinnor hör hemma bakom spisen? Svaret är: Ja. Givetvis ska vem som än önskar säga emot när denne tycker att någon annan har åsikter eller uttrycker sig på sätt som är felaktigt. Det viktiga är hur det görs.

Det bästa är att förankra åsikterna i sig själv. ”Jag upplever att..” ”jag har tolkat det såhär”, ”Enligt texter jag läst får jag uppfattningen att..”. Det enda riktigt riktigt stora nono som finns är detta: Kom aldrig, någonsin och säg ”Du har fel, min vän som är xx håller med mig”. Att ställa två rasifierade mot varandra och avgöra vem av dem som har rätt är fel, bara fel. Vi som drabbas kan själva ta diskussioner med varandra om vilka saker vi finner viktiga att fokusera på, vilken del i kampen vi vill jobba med eller vilka ord vi vill försöka få bort ur språket. Dessa saker är inte upp till dig som inte drabbas att bestämma och det är verkligen inte din plats att avgöra om jag eller min rasifierde vän har mest rätt om huruvida n-ordet får eller inte får skrivas ut. (För att ta ett exempel) I övrigt är allierades ”funktion” att ta fighten när vi som drabbas direkt inte orkar. När känslorna blossar upp för att diskussionerna ligger oss så nära, när vi inte orkar vara diplomatiska eller pedagogiska kan du som allierad gå in och vara den lugna, den som förklarar igen och igen så vi slipper. Eller genom att dela våra texter och lyfta sådant vi sagt eller gjort så att vi kan få utrymme att dela vår verklighet och synas.

Så för att sammanfatta: rasifiering är en process, tolkningsföreträde gäller upplevelser och allierade ska inte bara stå tysta och lyssna, men de ska heller inte tala om för oss som drabbas hur vårt förtryck känns.

Punkterna om tolkningsföreträde och att vara allierad kan med fördel appliceras på all kamp såsom transkamp, klasskamp, feminism osv.

Tolkningsföreträde, hur funkar det?

I politiska diskussioner är ett ord som ofta kommer upp just detta om tolkningsföreträde. Vem har tolkningsföreträde när, hur fungerar det? Ofta blir det heta debatter just om detta när åsikterna går isär, och debattörer känner sig överkörda. Här ger jag min syn på det hela, och det är långt ifrån ett oproblematiskt begrepp.

Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen. Exempel på detta är att om en muslim säger ”detta är nedsättande mot muslimer” så bör en som icke muslim lyssna och inte börja komma med en radda ifrågasättanden och tjaffs om varför det inte alls är nedsättande mot muslimer. Tolkningsföreträdet betyder att de som inte hör till gruppen inte har samma rätt att höras, synas eller säga sin åsikt. Något som ofta ses som oerhört provocerande för personerna i privilegierad position som är van att få delge sina åsikter i alla sammanhang.

Tolkningsföreträdet betyder dock inte att alla inom samma grupp kan, ska eller vill tycka exakt samma saker. Tvärt om. Blir det skilda åsikter inom en grupp är det ingen som har rätt, men den som ev känner sig kränkt/förtryckt skall absolut få sina känslor respekterade och beaktade. Om två personer från samma grupp inte tycker lika är det dock inte ok för någon som inte hör till gruppen att använda meningsskiljaktigheter som exempel på att den utanför gruppen har rätt. För att förtydliga tar jag ett exempel: Det finns rasifierade som tycker det är helt ok att säga n*boll, det finns rasifierade som tycker det är helt fel. Det är ok att rasifierade har olika åsikter i frågan däremot är det inte ok att som vit säga till en rasifierad att hens åsikter om n*bollar inte är rätt för andra rasifierade tycker annat.

Hela detta om ”jag har en vän som….” argumentet som används av personer i förtryckande position för att försvara sitt förtryck handlar just om tolkningsföreträde. Det spelar ingen som helst roll om din vän påstår sig vara ok med vissa begrepp, är andra inom gruppen inte det är det vad du ska lyssna på. Som inte tillhörande gruppen har du alltså ingen rätt att föra andras talan om vad som är ok eller inte oavsett hur påläst du tycker att du är i frågan. Vill en ändå delta i debatten kan det vara ok om en kan hänvisa sina tankar vidare till personer inom gruppen istället för att föra hela resonemangen själv och göra tankarna till sina egna.

Nu till problemet med begreppet: Ofta i debatter som blir lite mer heta på gröten slutar det nästan oundvikligen med att personer börjar slänga förutfattade meningar runt sig som vore det fågelfrö på ett bröllop. Istället för att lämna diskussionen när det blir ilsken stämning dras tolkningsföreträdet fram och personer som tillhör en förtryckt grupp börjar peka finger. Problemet är att fingret rätt ofta pekar på någon som faktiskt också hör till gruppen. Jag kan tex inte själv räkna alla de gånger folk bett mig sluta skriva om saker som rör rasifierade för jag ”som vit fattar inte hur det är”. Jag har oftast anonyma profilbilder på konton osv så folk vet inte hur jag ser ut, och jag har ett svenskt efternamn. Istället för att ens tänka tanken att _fråga_ dras istället slutsatsen ”hen tycker inte som jag, då är hen vit!”. Samma gäller i många andra sammanhang. Ibland känns det dock rent absurt när tex någon som själv erkänner sig vara vitpasserande anklagar mig som aldrig passerar för vit, för att vara just vit. För att de inte vet vem jag är.

Detta fingerpekande och att _andra_ tar sig rätten att peka ut vilken grupp olika personer tillhör baserat på att de inte tycker lika är den största nackdelen i hela tolkningsföreträdesdiskussionen. Att jag pekas ut som vit nu och då kan väl vara därhän, men jag har också sett transpersoner felkönas, personer få sin sexualitet osynliggjord osv osv allt för att någon blir arg när andra inte håller med.

Jag tycker det är viktigt att vara medveten om tolkningsföreträdet, men jag ser också en fara i när det polariseras och används som en härskarteknik där alla måste tycka samma, eller så exkluderas det från diskussionen eller tom den grupp de tillhör. Det är inte ok. Som jag ofta påpekar: Vi måste inte tycka samma saker, det är ok att ha olika åsikter! Tolkningsföreträdet är ett trubbigt verktyg och vi bör faktiskt vara mer försiktiga med hur det brukas i diskussioner. Att kränkas av andra inom sin egna grupp pga olika åsikter är inte begreppets syfte. Låt tolkningsföreträdet hamna rätt, dvs hos den utsatta gruppen, men i debatter _inom_ gruppen har ingen mer tolkningsrätt än någon annan. Innan du exkluderar någon från en grupp och pekar ut dem som motståndare som helst bör vara tyst, våga fråga om de kanske, måhända, faktiskt också hör till och har en lika stor rätt att höras i frågan. Låt inte begreppet tolkningsföreträde bli en härskarteknik som bara nyttjas i försökt att tysta andras röst.

Att åberopa tolkningsföreträde innebär heller inte att diskussionen är slut. Andra måste fortfarande kunna fråga och be om utveckling av resonemang utan att få höra att de inte har rätt att fråga för andra har tolkningsföreträde. Tolkningsföreträde betyder inte heller att en står fri från att få kritik för sina tankar, andra även utanför gruppen har rätt att ifrågasätta hur en kommit fram till sin åsikt, däremot har inte de utanför gruppen rätt att ogiltigförklara ens åsikt i frågan. 

Tolkningsföreträde är helt enkelt ett komplext och som sagt trubbigt begrepp. Använd det med försiktighet och vet du med säkerhet att du inte hör till en viss grupp, var redo att backa i diskussionen och inse att din åsikt inte väger lika tungt som andras i fråga!

Vad är Cultural apropriation?

Cultural Apropriation/Kulturell apropriering (CA) är en term som beskriver maktförhållande i fråga om att nyttja och utnyttja andra kulturers kulturella uttryck. Det är ett mycket omdebatterat begrepp och många menar på att det skapar en tanke om att kulturer är statiska och enkla att dra gränser mellan. Samt att de av oss som talar om CA skulle vara emot ett kulturellt utbyte. Så är dock inte fallet.

Jag är personligen ett stor fan av kulturella utbyten och jag trivs med att bo i ett mångkulturellt land. CA handlar dock inte om ett ömsesidigt kulturellt utbyte utan om att de med makt tar kontroll över någon annans kultur.  Ofta ses inte ens kulturen som just en verklig kultur utan görs om till en modeaccessoar, något en kan ha ett tag och sedan kasta bort till förmån för accessoarer ur en annan kultur. Kortfattat handlar CA om att ta kulturella uttryck från andra och genom detta tillskansa sig socialt eller ekonomiskt kapital på bekostnad av den kultur yttringen tas ifrån. En viktig aspekt i CA är skillnaden i bemötande mellan personer ur den utnyttjade gruppen och personer ur gruppen som aproprierar kulturen.

Här är ett exempel på CA, i Aftonbladet beskrivs hur ”det afrikanska passar oss svenskar”, hur vi ska glömma tacos, manga och country för nu är det i Afrika vi hämtar inspiration. För det första: Bara detta att skriva om Afrika som om det vore en enda homogen kultur när det är en kontinent med flera länder, flera kulturer? Ett av exemplen på ”färglada accessoarer” är armband gjorda av massajer, en urbefolkning som inte på något sätt ges ett bemötande ens i närheten av vad vita personer med deras smycken får. För det andra: Att omtala kulturella uttryck som har en innebörd och ofta djup mening för den kultur det tillhör i termer av rent mode, något utbytbart som gäller för en stund men inte är mer speciellt än en kudde från IKEA är respektlöst. Det visar på en kolonialism som säger att vita västmänniskor har rätten att klampa in i vilken kultur de vill, plocka ut vad de känner för och sedan nyttja efter egna behag oavsett vad dessa uttryck betyder för ursprungskulturen.

Som sagt ligger mycket också i hur bemötandena varierar. En svart kvinna från Eritrea i färgglad kaftan kommer få möta mycket rasism och ifrågasättanden om varför hon inte ”anpassar sig” till Sverige. En svensk kvinna i samma klädsel kommer på sin höjd få någon lätt hånfull kommentar om att tillhöra kulturkärringar utan koll. Mest troligt kommer det dock bara ses som inspirerande och lagom exotiskt om det blandas upp lite med västerländska kläder. Lika så med inredning, personer från ett visst land kommer ses som märkliga eller ovilliga att integreras i samhället som de behåller en inredningsstil från sin kultur medan en vit person kan hyllas och tom få inredningsreportage om sitt hem för att de ”utmanar” och har en bohemisk/exotisk/inspirerande inredning.

En annan av hörnstenaran inom CA är hur olika kulturer måste gå igenom ett vitt filter för att accepteras. Det vill säga att i den ursprungliga formen ses kulturyttringen som undermålig, ofta ociviliserad eller för avlägsen för att kunna passa in i vita sammanhang. Därför tas uttrycket, görs om efter en vit standard och accepteras sedan. Således duger den vitfiltrerade yttringen som bara ytligt påminner om originalet, medan originalet fortfarande ses ner på. Skall då personer från ursprungskulturen kunna använda sin egna yttring måste de anpassa den efter den vittvättade versionen för att det skall accepteras. Ett exempel på detta är tex mat, där traditionella maträtter får ändras i sammansättning eller kryddning för att passa ”svenska smaklökar”. Jag har flera gånger mött personer som rakt ut sagt att viss mat inte är för dem för de är ”faktiskt svenskar och gillar svenska saker”, samtidigt som de utan problem äter försvenskade varianter av samma maträtt. Ett företag som just nu satsar hårt på att tjäna pengar med hjälp av CA är Findus som lanserat en hel rad med maträtter att köpa i frysdisken. Försvenskade maträtter från olika kulturer sålda av ett av Sveriges största företag där de får alla pengar, kulturerna maten tas ifrån får inget. Indiska är också ett företag som gör stora pengar varje år på att utnyttja indiska kulturella uttryck anpassat till västvärlden.

Andra vanligt förekommande uttryck för CA är att ta religiösa symboler, göra om dessa till vanliga smycken eller inredningsaccessoarer och helt ta bort den religiösa innebörden. En av det absolut mest aproprierade symbolerna är nog det kristna korset som återfinns i smycken, kläder, inredning, ja you name it och ofta helt utan religiös innebörd. Ett annat exempel är de fjäderskruder som traditionellt använts av urbefolkningen i USA med en religiös innebörd och som blivit hårt aproprierat bla som utklädnad för barn som vill leka ”cowboy och indianer”. I USA finns en kampanj runt just CA med namnet ”My culture is not your costume” (”Min kultur är inte din maskeradkostym”) vilket sätter fingret ganska bra på vad det hela handlar om.

Eftersom kulturer blandas och CA har varit standard för rika vita under århundranden finns det många uttryck som idag ses som en helt naturlig del av den vita kulturen men som från början var CA. I andra fall har samma typ av kulturella yttring funnits parallellt i flera kulturer och det går inte att säga att den ena snott av den andra.

Sist men inte minst, och detta är vad som brukar göra hela konceptet med CA svårt för många: Vad som är CA eller inte har ingen tydlig gräns. Olika personer från samma kultur ser olika på det också vilket gör det ännu knivigare. En tumregel är helt enkelt att vara försiktig med att använda kulturella attribut en ser att personer från kulturen inte själva kan använda utan att möta fördomar och rasism. Kan inte de använda sina egna kulturella attribut bör nog inte du göra det heller. Kulturellt utbyte kan inte vara enkelriktat utan måste kunna ske på lika villkor annars är det en kulturell stöld. Bara för att vi kan ta kulturella uttryck och komma undan med det betyder det inte att vi bör eller att det är rätt. Låt kulturerna blandas med ömsesidig respekt så kan vi bevara det unika i kulturerna utan att köra dem genom ett vitt filter först.

Gaslighting – förtryckarens bästa vän

Gasligting är ett begrepp som myntades i en pjäs skapad 1938 men är nu ett vedertaget begrepp även inom skolpsykologin. Gasligting är en manipulationsteknik som är extremt vanligt förekommande inom misshandelsförhållanden men som även används som maktmedel i andra situationer också. I politiska debatter möter jag ofta försök till gaslighting från priviligierade som försöker trycka ner personer från förtryckta grupper. Gaslighting innehåller flera olika tekniker som alla har som syfte att försöka få den utsatte att tro att hen är problemet, den det är fel på.

Ska försöka ge ett exempel här på hur gaslighting kan gå till:

Pers 1: ”Jag är så less på vardagsrasismen jag möter hela tiden, varför vill människor bara se min hudfärg?”
Pers 2 (gaslightaren): ”Fast jag tror inte det är så mycket vardagsrasism faktiskt, det är nog bara du som feltolkar”
Pers 1: ”Jo fast jag märker ju att det är så, att jag hela tiden får kommentarer om min hudfärg”
Pers 2: ”Nä, jag tror du bara ser problem där de inte finns, de kanske bara tycker du har en fin hudfärg och vill säga det, varför göra det till ett problem?”
osv. där diskussionen hela tiden handlar om att Pers 1 överdriver, ljuger eller misstolkar.

Inom gaslighting är det också vanligt att använda sig av ”derailing”, dvs att vinkla om vad diskussionen handlade om för att få det att handla om något helt annat. det kan tex handla om att en person berättar hur hon blivit följd från tunnelbanan av en främmande man och funnit det obehagligt, vilket någon annan vrider på för att få diskussionen att handla om hur missförstådda män är som inte ens kan gå efter ensamma tjejer på kvällarna för att se att de kommer hem tryggt.

En extremt vanlig fråga som jag fått många gånger och som jag vet att andra feminister/rasifierade fått många gånger som är en form av gaslighting är frågan ”Hur kommer det sig att just du träffat så många rasister/sexister?” Denna fråga lägger skulden på offret som berättar om sina upplevelser, samtidigt som den insinuerar att det kanske inte ens är sant, att offret överdriver eller ljuger.

När gaslighting dras till sin extremare punkt handlar den om att få offret att tro sig vara galen, genom att tex få hen att tro att saker som skett inte alls inträffat.  Att hen gjort saker hen inte kan minnas osv. Gaslighting är helt enkelt ett ofta väldigt effektivt sätt att ingjuta tvivel hos offret, få hen att ta på sig skuld och ifrågasätta sina egna erfarenheter. Syftet är att i förlängningen få personen att tvivla på sin egen uppfattning av verkligheten.

Gaslighting används i större utsträckning mot kvinnor än mot män, det är tom en del av strukturerna i hur kvinnor blir bemötta. Ett tecken på detta är hur ofta kvinnor inte litar på sina egna känslor och gärna frågar andra om de har rätt att känna som de gör. Ett resultat av att ha mött gaslighting allt för ofta. Att tex säga ”jag vet inte, överdriver jag nu eller är det ok att jag blir arg för detta?” och sedan dra ett exempel vem som helst, oavsett kön ,hade blivit förbannad över. Gaslighting leder också till att framförallt kvinnor känner sig osäkra i sina förhållanden, för att de inte vågar ställa krav för att de tror att de inte har rätt att reagera och tänka som de gör.

För att underlätta lite att själv upptäcka när någon försöker gaslighta dig här är en lista på några olika vanligt förekommande fraser:

* Jamen var det så illa, egentligen?

* Varför är det just du som upplever sånt här?

* Varför ta åt dig, tänk på nått annat istället.

* Ja, fast har du tänkt på att…. (sätt in valfri grej som flyttar fokus från ämnet)

* Ok men är du säker på att det var så det gick till? Låter lite väl otroligt för mig.

Har en väl börjat kunna lägga märke till när gaslighting nyttjas blir det uppenbart hur frekvent detta används för att förminska och ogilitgförklara utsatta personer/gruppers berättelser och upplevelser. Det blir också lättare att stå emot denna form av manipulation och inse att en har rätt till sina känslor. Ingen har rätt att få dig eller någon annan att tro att ens känslor är obefogade eller att det är en själv det är fel på för att andra utsätter en för kränkningar.

Disclaimer: Detta handlar givetvis inte om att aldrig ifrågasätta andra eller köpa allt någon annan säger, men så länge du inte har klara bevis på, eller själv var med vid situationen som omtalas har varken du eller någon annan rätt att försöka få personen som berättar om en händelse att tvivla på att den skett. Varken du eller någon annan har heller rätten att få det hela att handla om något annat eller ge offret skuld.

 

Könskontrakt och internaliserad rasism

När det diskuteras förtryck och orsakerna bakom förtryck ligger diskussionen oftast (och ganska naturligt) fokuset på vem det är som har makten, vem det är som förtrycker. När i pratar om rasism talar vi om vithetsnormer, vitas makt och rasifierades förtryck. När vi pratar om feminism diskuteras mäns överordning, kvinnors förtryck osv. Det som sällan talas om är däremot hur vi förtryckta faktiskt hjälper till att upprätthålla vårt eget förtryck. Jag vet att många både feminister och antirasister inte håller med mig i detta att en kan bidra till sitt eget förtryck, att endast den som förtrycker har makten att påverka förtrycket men jag anser motsatsen. Förtrycket finns delvis (men inte enbart) för att vi som är förtryckta tillåter det och tom underlättar det. Ingen rolig tanke men när jag ser mig runt i samhället och världen är det just vad jag ser. Ska förklara mer ingående hur jag menar.

Könskontrakt har jag skrivit i rubriken, vad är det? Jag lärde mig begreppet för flera år sedan men har nästan aldrig sett det diskuteras i feministiska kretsar vilket jag tycker är synd. Könskontrakt är det sätt som alla, oavsett kön, bidrar till att upprätthålla ett patriarkat. I könskontraktet är det cismän som är de med största makten, de som är de största vinnarna, men könskontrakten finns som ett sätt att få de förtryckta att köpa sitt förtryck. Detta låter kanske helsnurrigt så ska ge ett exempel:

En man och en kvinna gifter sig, de får barn. Kvinnan tar ut all föräldraledighet, mannen tar ut sina 10 dagar och sen nån strödag här och där av sina övriga dagar. Båda tycker det funkar och är nöjda med detta. De ser sig som rätt jämställda, delar på en del av hussysslorna osv. Barnet börjar förskola och båda jobbar men kvinnan jobbar 70% för att hämta från förskolan tidigt, mannen jobbar vidare 100% ibland tom med. Detta resulterar i försämrad lön för kvinnan, sämre pension, sämre möjligheter att klara sig på egen hand om förhållandet skiter sig eller mannen dör, mannen i sin tur får förvisso en betydligt starkare ekonomisk trygghet men samtidigt en sämre kontakt med sitt barn. Ändå är båda nöjda, varför? Jo på grund av könskontraktet. Genom att ”skriva på” könskontrakten slipper de dels sticka ut från normen, de är helt enkelt ett rätt vanligt par som ”gör kön” på ett enligt samhället korrekt sätt. Kvinnan anser sig ha fått en stor vinst i en bra relation till sitt barn och en trygghet i att mannen tar hand om henne, mannen anser sig få en vinst i att förkovra sig i sitt arbete och veta att barnet tas om hand av någon han litar på. Det hela kan sammanfattas i :Trygghet. Det finns en trygghet i att veta vad en får, i att veta vad för regler som gäller i hur en bör bete sig, i att veta vad som förväntar av en. På grund av detta finns det många både män och kvinnor som inte alls vill arbeta emot könsroller och möjligheten att slippa sättas i fack, de gillar tryggheten de snäva ramarna ger, och ser feminismen som ett hot mot denna trygghet. Könskontraktet gäller inte bara för cis heteropar utan för alla i en relation. Att ”göra kön” på rätt sätt har blivit en grundsten i vårt samhälle, de som sticker ut skall snabbt tryckas tillbaka igen.

Att som förtryckt finna trygghet i sitt förtryck är något som ses igen och igen i olika sammanhang. Det fanns många slavar som var nöjda med slaveriet, de hade en ok slavägare, de hade ett hem, de hade mat, de visste vad som gällde och var inte alls nöjd med slaveriets avskaffande. De jobbade tom aktivt emot att avskaffa slaveriet. Inom kriminalvården pratas det om att vissa fångar blir institutionaliserade, dvs de klarar inte av att leva utanför fängelsets stängsel och fasta ramar. De finner en trygghet i att sitta inlåsta och veta vad för regler som gäller.

Samma ser vi kring kvinnor som aktivt arbetar emot feminismen för om feminismen lyckas och kvinnor blir fria att skapa sina liv utan att ha män som utgångspunkt faller deras trygga ramar. Nu finns det de som använder dessa insikter till en form av bevis på att det är dumt att arbeta emot könsroller och könskontrakt eftersom det tar bort tryggheten för många. Personligen tycker jag tvärt om, att finna en trygghet i sitt förtryck är inte en bra orsak till att bevara förtrycket.

Diskuterar vi istället rasism finns begreppet internaliserad rasism, vilket betyder att en rasifierad ser på sig med samma syn som vita rasister. Detta kan tex handla om att se på personer med samma ursprung med en större misstänksamhet än på andra, att hata sitt utseende för att det är fult att inte vara vit, eller att argumentera för en rasistisk politik där ens egna ursprung görs till ett stort problem. De rasifierade som gärna argumenterar emot en antirasistisk politik/åsikt finner också en trygghet i att veta vad för syn det finns på invandrare, samtidigt som de kan kämpa för att få bekräftelse från det vita samhället att just de faktiskt inte är sådär som rasismen påstår att personer av deras ursprung är. Vi har tex sett personer med utländsk härkomst prata om att rasismen inte alls finns för just de har ett bra jobb och hög utbildning och har aldrig mött rasism, att de som inte lyckas bara är lata, eller tycker synd om sig själva.

Samtidigt kan internaliserad rasism även slå över åt andra hållet och helt enkelt få personer av utländsk härkomst att inte ens försöka fixa en utbildning eller ett jobb, att de känner att det inte är någon ide för de är ändå inte värda något. De anammar helt enkelt rasismens syn på sig själva i sådan utsträckning att de inte kan se sig själva som en egen person utan bara som en rasistisk schablon. Könskontrakt, internaliserad rasism osv uppstår för att den förtryckte helt enkelt fostras in i det, hen vet inget annat och att bryta sig loss blir då något stort och skrämmande.

Jag skriver inte denna texten nu för att skulbelägga, eller påstå att den som förtrycks får skylla sig själv, tvärt om skriver jag detta för att förklara varför vissa kanske inte ens vill se det förtryck som drabbar dem. Jag skriver detta för att försöka öka förståelsen för att vi inte kan gå på och dumförklara tex antifeministiska kvinnor (ser det ske rätt ofta). Det samhällssystem vi lever i är komplext, olika förtryck går in i varandra och att upprätthålla könskontrakt eller internaliserad rasism är ett sätt att försöka lura sig själv att en inte alls är förtryckt i en samhällskontext. Det är inte den förtrycktes fel att hen blir förtryckt, men förtryckara kommer inte sluta med sitt maktutövande så länge det accepteras och därför är det upp till oss förtryckta att tillsammans höja våra röster, säga nej till könskontrakt och ja till ett jämställt samhälle för alla. Det kräver att ständigt granska våra egna beteenden, granska vad vi tillåter att andra gör mot oss utan att vi säger ifrån, att granska hur våra relationer ser ut. Det kräver också att vi står enade tillsammans, ger varandra styrka och lyssnar på varandra. Först då kan vi få makten att lyssna och bit för bit tvinga den att ge upp sin kontroll. Det kan tom betyda att vi ibland måste ta kampen och kämpa för en frihet förtryckta själva påstår sig inte vilja ha.

Exotifiering eller rasism, vad är vad och vem drabbar det?

Rasism och exotifiering, två begrepp som ofta används inom den antirasistiska rörelsen. Det sägs ofta (även av mig) att vita inte kan drabbas av rasism vilket jag står fast vid. Rasism är en samhällssanktionerad diskriminering som är strukturell och inget som sker bara på individnivå. För att kunna bygga på rasism krävs att det som görs/sägs är en del av den redan rådande strukturen. Det vill säga: Någon som är vit är en del av normen och därmed en del av maktstrukturen. Någon som är rasifierad är inte det utan alltid i en form av underläga gentemot någon som är vit. Om en rasifierad uttalar sig svepande om vita som varande si eller så är det en rasfördom, men det är inte rasism för det bygger inte på en struktur som säger att vita är lite mindre värda. Däremot när det är omvänt att vita uttalar sig svepande om rasifierade är det en del av den rasistiska strukturen och därmed rasism. Rasifierade kan även själva bygga på denna struktur genom så kallad internaliserad rasism men det skriver jag mer om någon annan dag.

 

Exotifiering däremot är snarare vad som brukar omnämnas ”positiv rasism”. Först av allt låt mig klargöra detta: Det finns ingen sådan sak som positiv rasism! Rasism är alltid alltid negativ, lika så är exotifiering inget positivt utan alltid negativt. Till skillnad från rasism är dock exotifiering något alla kan drabbas av. Ett vanligt exempel från vita som blir upprörda över att en påtalar att de aldrig utsatts för rasism är att påpeka hur snubbar i andra länder busvisslar, raggat och varit påflugna under semestrar pga att de varit vita och ofta ljushåriga. Detta, mina vänner, är inte rasism. Det är urtypen av exotifiering. Att tycka att någon är extra snygg, extra åtråvärd, mer spännande eller intressant etc är exotifiering. Att prata om att kvinnor från specifika afrikanska länder har så vackra läppar är exotifiering, att prata om hur personer från vissa kulturer lukar extra gott är exotifiering osv osv. Precis som med rasism handlar det om att degradera en människa till att inte få vara en individ med känslor utan istället bli en reklampelare för sin kultur. Skillnaden som sagt ligger i att alla kan exotifieras beroende på omgivningen. Som vit på semesterresa är det dock betydligt kortvarigare än det som drabbar rasifierade i en värld styrd av vithetsnormer.

 

Som sagt, att exotifiera något är inte en bra sak, oavsett hur snäll du själv tycker du är som ju bara visar uppskattning. För exotifiering har en fulare baksida, nämligen de represalier som följer när någon inte motsvarar förväntningarna som finns. Exempelvis: En populär exotifiering är att anse att svarta kvinnor är lite extra sexiga för att de har stora rumpor. Men faktum är ju att alla svarta inte alls har speciellt stora rumpor. I detta fallet blir det en dubbelbestraffning, dels att möta den ständiga exotifieringen och förväntningen att en minsann ska ha mer former än vita anses ha, och även besvikelsen och påståenden om att en inte är svart ”på riktigt” för att kroppen inte följer den exotifierande skönhetsmall de vita satt upp.
Liknande kan vita kvinnor uppleva som raggas på för vita är ju snygga och lättfotade, men om just denna kvinna inte vill ha sex, ja då blir besvikelsen stor och stämningen otrevlig. (Lägg märke till f.ö hur den mesta exotifiering drabbar kvinnor. Patriarkatet in action)

 

Så, för att sammanfatta det hela:

Rasism – Stereotypa beskrivningar av hur någon med ett visst utseende/ursprung/kultur tänker, beter sig och önskemål i livet. Sätter en viss kultur/utseende/ursprung som lite bättre, lite mer önskvärd än andra. Drabbar inte vita.

Exotifiering – Stereotypa bilder av hur personer från olika områden beter sig/ser ut och varför detta gör dem lite mer intressanta, spännande, exotiska. Kan drabba alla.

Rasifierad, vad betyder det?

Rasifierad är ett ord som jag använder ofta i mina texter vilket kanske redan märks 😉 Men vad betyder egentligen ordet?

Ordet i sig har använts länge men inte nått de större massorna riktigt, nu har det anammats i bredare utsträckning inom framförallt den feministiska intersektionella rörelsen. Ordet syftar helt enkelt till att beskriva sociala konstruktioner som placerar människor i fack. Ofta kommer det invändningar från (vita) personer att ordet har sådan negativ klang och för tankarna till rasbiologi. Detta är exakt vad meningen med ordet är! Det är inget ord tänkt att vara trevligt eller positivt laddat utan visa på just negativa, orimliga föreställningar om människor baserat på ”ras”.

 

Som de flesta av oss vet fanns det förr en väldigt utbredd syn på människan som bestående av olika biologiska raser, svarta, asiater, arier osv. I Sverige hade vi liksom flera andra länder ett rasbiologiskt institut. Där försökte forskarna finna tydliga biologiska skillnader i både fysik och psyke mellan personer från olika länder och koppla detta till en påstådd rasprofil. Idag är vetenskapen enad om att det inte finns raser bland människor men tanken om mänskligheten som uppdelad i ”raser” lever kvar. Numer pratas det om etniciteter och kulturer där kultur gärna görs till något statiskt, något medfött som vi aldrig kan ändra helt på. Detta medför fördomar och ideer om att personer från vissa länder eller kulturer skulle bete sig på ett visst vis, se ut på ett visst vis och framförallt: vara rejält olika de födda i ett västerländskt land. Det är detta som är rasifiering.

 

Rasifiering liksom ”vit” är rent sociala konstruktioner och därför inget statiskt. Det finns även vita som på grund av sin religion eller härkomst/kultur rasifieras, ett tydligt exempel på detta är Romer och resandefolk. Det finns även de som passerar som vit så länge ingen frågar om deras ursprung, dessa har del av en del vithetsprivilegium men inte alla då det alltid finns en risk att de ”avslöjas”. Detta gäller tex personer från östeuropeiska länder som Ryssland eller Polen.

 

Rasifiering finns i både det lilla och det stora. SD har gjort politik på att rasifiera stora delar av världens befolkning, Alliansen har också skapat politik på att rasifiera människor tex genom REVA som är rakt igenom modern sanktionerad rasprofilering. Så kallad vardagsrasism (det jag tagit mitt blogg/twitternamn ifrån) är också rasifiering, att tex påstå att någon från Afrika har rytmen i blodet eller att latinamerikaner är sensuella, eller att i princip alla som inte är vita är hetsiga i humöret är rasifiering. Rasifiering är alltså ett sätt att beskriva hur rasism målar upp bilder av andra människor som inte är ”vita”.

 

Och vem är det nu som räknas som ”vit”? Jo det med vit hy, som av omgivningen ses som en normperson och med detta får de privilegier det medför. Om du aldrig egentligen behövt fundera speciellt på din hudfärg för att ingen behandlat dig annorlunda på grund av den är du mest troligt vit.