Etikettarkiv: barn

Sagan om ett barn, del 2

Det är många som undrat hur det gått för oss efter att en pedagog med koppling till förskolan anmälde oss för att vi har ett barn som just nu vill vara något annat än det kön hen tilldelades vid födseln.
Det har varit många månader av undran och väntan på besked. Vi anmäldes i November, utredningen startade i December men först nu i Juni kom beskedet. Utredningen har med andra ord tagit bra mycket längre tid än den egentligen får göra. ( inlägget om vägen till anmälan kan du läsa här )

Så vad blev då socialens beslut? Jo att vi föräldrar inte gör något fel. Utredaren har läst på och även om vårt barn är för liten för att det ska gå att tala om en fast könsdysfori bör vi fortsätta tillåta vårt barn att styra sitt utseende och vad hen kallar sig. Kort och gott: det fanns inget att anmärka på. Utredningen avslutas utan åtgärd.

Detta känns givetvis otroligt skönt. Vi är så glada över att detta fått ett slut nu och att vi har svart på vitt att det vi gör är det rätta. Bäst av allt är nog ändå att det står i utredningen att V ska få fortsätta vara sig själv och testa sig fram i vem hen vill vara.

Vi har planer på att efter sommaren genomföra en anmälan mot den specialpedagog som trots samtal med BUP, som var tydliga med att vi agerar rätt, valde att anmäla oss. Vi är väl medvetna om att skolan är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Vi anser dock att när barnpsykologer, barnets pedagoger och även skollagen och läroplanen säger att barnet behandlas rätt är det bara egna fördomar som gör att specialpedagogen ändå valde att anmäla. Egna fördomar skall inte få styra skolpersonals agerande på detta sätt!

Vi hoppas nu kunna lägga detta bakom oss och få ha en lugn solig sommar. Tack till alla som stöttat oss, tipsat om läsning, ringt socialen för att ge dem kunskap och info. Alla ni som gett oss av er omtanke har varit guld värda för att ta oss igenom dessa månader och jag är helt säker på att era lästips som vidarebefodrats till handläggaren har hjälp till i utredningen. Än en gång tack. ♡

Annonser

Död åt ”fula gubben”

Detta inlägg kommer handla om pedofili, jag vet att det är ett känsligt ämne så viss varning utfärdas.

Alla har vi fått höra om pedofiler sedan rätt låg ålder, att akta oss för ”fula gubbar”, att inte gå med okända när vi är ute, att ropa hjälp om någon försöker locka oss iväg någon stans. Pedofiler som utmålas som de hemskaste av moster, lurandes i varje buske och vrå. När jag ser filmer idag där pedofiler förekommer porträtteras de oftast som sluga enstöringar redo att våldta allt i sin närhet. Att skrämma upp barn kring ”fula gubben” är något som ses som en självklarhet, men för vems skull gör vi det?

Att se på pedofiler som annorlunda och hemska är ett bra sätt att få distans till dem, att riktigt peka ut dem som annorlunda både till personlighet och utseende och samtidigt göra sig trygg i att ingen i ens egna närhet kan vara pedofil för ingen är ju ”sådär som de är”. Detta är att lura sig själv. Det är dags att vi faktiskt på allvar tar itu med myten om hur en pedofil är, att vi på allvar faktiskt jobbar med att minska stigmat att vara pedofil (ja, du läste rätt, förklarar närmare snart). För om vi verkligen vill göra allt i vår makt för att skydda våra barn, ja då duger det inte med att tala om fula gubbar vid lekplatserna.

Först av allt vill jag göra detta klart: Nej, jag menar absolut inte att sexuella övergrepp på barn skall göras mindre stigmatiserat. Tvärt om. I en tid där företag i princip har barnporr som reklam skulle det snarare behövas mer fördömande av att sexualisera barn. Däremot behöver vi minska stigmat att erkänna att en har sexuella tankar om barn. Varför? För att med erkännande finns en möjlighet att få hjälp, och med det en minskad risk att personen går över gränsen och skadar ett barn. För det är såhär: Pedofili är inte samma sak som att ha sex med barn. Pedofili är en sexuell dragning till barn, sexuella övergrepp på barn är något annat. Faktum är tom att de flesta som förgriper sig på barn inte är pedofiler, de har ingen sexuell dragning till barn, de vill bara ha makt och barn är lätta byten men de kan lika gärna ge sig på äldre pensionärer eller någon de lyckas få kontroll över. De är så kallade opportunistiska förövare. Pedofiler däremot lider av en sexuell störning (nej, det är inte en läggning, pedofiler är hetero/homo/bi/pan som alla andra) som gör att de helt, eller delvis, dras till barn som ännu inte kommit in i puberteten. Det rör sig alltså inte om pedofili om en 40 åring tänder på en 15 åring, däremot handlar det om hebifili, men det är en annan story.

Det finns hjälp att få mot pedofili men i Sverige har denna hjälp nedprioriterats och troligen tas snart den sista instansen bort för att det anses ”för dyrt”. Att göra vad samhället kan för att skydda våra barn är tydligen som så mycket annat bara en fråga om pengar. Nåväl, vi vuxna får försöka det vi kan ändå genom att tala med våra barn, men hur? Först av allt: Tala inte om fula gubbar. Dels kan pedofiler ha alla kön, det är inte bara män. För det andra är de inte nödvändigtvis fula. Tvärt om är många väldigt karismatiska och snygga.  Att prata om personer som förgriper sig på barn som främlingar är en annan miss som tvärt om kan öka risken för övergrepp snarare än skydda från det. För faktum är att de flesta övergrepp sker av en släkting. Ingen av oss vill tro att någon i vår familj som vi håller kär kan utföra övergrepp på vårt barn men så ser verkligheten ut.

Samtidigt som vi vill lära barn att akta sig för de som kan göra dem illa vill vi inte skrämma dem för hela världen. Det är en svår balansgång att finna. Jag har valt att tala om hur mina barn har fullständig rätt till sin kropp. Att allt någon gör med dem skall ske på deras villkor och allt skall de kunna tala om med oss föräldrar. Om någon vill göra något med dem som de inte får berätta för oss är det något som är fel. Vi har även lagt stor vikt vid att det finns saker vuxna aldrig får göra på barn, någonsin. Pedofiler och förövare som utför övergrepp på barn är smarta, de vet hur de skall få barnet att vara med på noterna och därför är det inte lämpligt att prata med barn om att övergrepp bara sker mot deras vilja, gör ont eller är hemskt. För det gör att barnet kanske inte förstår att det som en vuxen gjorde var fel.

Även om det tar emot att se att en pedofil kan vara vem som helst runt om oss, en granne, vår pappa eller mamma, en farmor eller morfar, närmaste vännen eller barnets bästa väns förälder, så är det så det ser ut. Just därför får vi inte falla i fällan att blåsa upp pedofiler till att vara monster utan likheter med människor. För våra barns skull får vi inte se på pedofiler som ”den där skumma typen”. Vi får inte tro att bara män kan vara pedofiler eller att bara flickor kan vara offer. Om vi hela tiden talat med våra barn om att de som kan göra dem illa är främmande människor, skuma typer som ser fula ut. Ja hur ska de då förstå, och våga tala om, ifall den där fula typen visade sig vara en högt älskad släkting, eller ledare på sportklubben? De flesta pedofiler som kommer undan med massor av övergrepp under lång tid kommer undan just för att de har ett sätt och en personlighet som gör att ingen tänker att hen är märklig.

Jag säger det igen: Vi måste arbeta bort stigmat att vara pedofil, men öka stigmat av att sexualisera barn och begå övergrepp. Vi kan inte förbjuda tankar, och bara tankar kan inte skada någon annan, men en person som inte får hjälp för sina skadliga tankar kan skada andra. Våga tala om sex och vad som är ok och vad som inte är det i relationer med barn från låg ålder så det direkt får med sig en känsla för sin kropps värde och rätt, men även för andras. På så sätt kan vi förebygga att något sker, men även förhoppningsvis skapa en miljö där  barnet vågar berätta direkt om något trots allt sker. Lås oss tala nyanserat om pedofili.

Att få barn på fattigas bekostnad.

Ok, jag vill snacka lite om adoption, om det problematiska med den status adoption fått som något rakt igenom fint. Jag vill tala framförallt om det legitimerade utnyttjandet av fattiga kvinnor runt om i världen. Om hur adoption ses som enbart en positiv sak och inte som det utnyttjande det faktiskt är, men även om hur adoption hela tiden utmålas som en nödlösning för personer som inte får till ett biologiskt barn.

Jag ser om och om igen i diskussioner hur adoption omtalas som en sista utväg, något en kan ta till om inget annat funkar för att få det där barnet en vill ha. Eller hur en tom ska avstå från biologiska barn för att vara (i omgivningens ögon) lite extra god och ta hand om ett barn som redan finns. Mina föräldrar adopterade mig av just den orsaken; det fanns så många barn så varför inte ta ett av de som saknade familj istället för att försöka fixa ett eget? Detta har påverkat mig hela mitt liv, inte pga inställningen hos mina föräldrar men i hur _andra_ gärna påpekar att jag haft sån tur, måste vara så tacksam och yada yada för att mina päron valde att ta mig istället för att försöka få ett biologiskt barn. Jag ser tom adoption omtalas som en fallskärm om någon skulle ångra en sterilisering. Adoption ses sällan som en lösning för ett barn att få tryggheten i en familj utan oftast som möjligheten för vuxna att få ett barn. Som om barn är en rättighet.

Lite info som kan vara bra att ha i beaktande: majoriteten av barn som adopteras är inte föräldralösa. Deras föräldrar väljer att lämna bort dem i förhoppningen att de ska få ett bättre liv. Barn som faktiskt saknar en familj och lever på gatan godkänns nästan aldrig för adoption och om de gör det är de ofta så gamla att ingen adopterar dem ändå. Det är heller inte ovanligt att föräldrar inte vill adoptera bort barnet men får så mycket press på sig att de för det ändå. Det är heller inte speciellt ovanligt med ren människohandel som sen tvättas ”vit” genom att den slutgiltiga adoptionen sker genom legitima organisationer som inte vet om att föräldrarna fått betalt för att avstå från sitt barn, eller att barnet kidnappats.

Detta ger att orsakerna till att det finns barn att adoptera, att vita här i väst kan tala om adoption som en självklar nödlösning är att ”vi” helt utan reflektion utnyttjar det faktum att fattigdomen i andra länder är så stor att folk väljer att ge bort sina barn eller på grund av gammaldags kultur tvingas att lämna bort dem.
Det talas gärna om att det är för barnets bästa, för att barnet ska få det bra. Är det då verkligen det bästa för barnet att komma till ett samhälle fyllt av rasism? Ett samhälle som gör att över hälften av alla adopterade velat ta sitt liv eller haft problem med sitt psykiska mående? Är det verkligen i barnets intresse att slitas från sin familj för att de inte har pengar nog till att täcka ens de mest basala behov som rent vatten och mat? Något som faktiskt bryter mot FNs barnkonvention? Nej, självklart inte. Det bästa för barnet, förutsatt att föräldrarna är lämpliga i övrigt, är ju att familjen får det stöd de behöver för att kunna behålla sitt barn. Det är ju dock enklare att adoptera ett barn hit som får det bättre samtidigt som väst fortsätter utarma många av de länder barnen kommer ifrån. Det är enklare att vara ”god” och rädda en medan dess syskon och familj blir kvar och får fortsätta kampen att överleva dag för dag. Det är lättare att utmåla vita väst som de schysta som sträcker ut en hjälpande hand men blunda för att med en verklig hjälp hade barnen inte behövts adopteras från första början. Det som barnen verkligen hade behövt är en rejäl omfördelningspolitik istället för den rejäla snedfördelning av resurser som vi ser idag.

Jag är glad att jag bor i Sverige, men jag är inte tacksam mer än någon född i Sverige är och det ska jag heller inte behöva vara. Ändå möts jag gång på gång av människor som vill avkräva mig en tacksamhet som om jag hade tvingat mig hit. Som om det är mer tur att adopteras hit än det är att födas här av en vit svensk mamma. Det är också viktigt att minnas att vita föräldrar omöjligt kan ge sina barn fullt ut de verktyg som krävs för att hantera samhällets rasism. För hur en än vrider på det kan de inte själva uppleva rasismen på samma sätt. De ser den bara utifrån. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men oftast hamnade stöder i en färgblindhet att vi alla ju är lika, att jag bara skulle strunta i de som fällde rasistiska kommentarer för jag visste ju egentligen att jag har rätt att bo här och är värd liks mkt som någon annan. Bara det att jag ofta inte alls kände den rättigheten.

Ibland talas det om att adopterade blir berövade sin rätta kultur. Som om det är det som skulle vara problemet med adoption. Att den rotlösheten som många adopterade upplever beror på att de inte får växa upp med den kultur som är i landet de föddes i. Jag kan inte tala för alla adopterade men för egen del anser jag att det inte är avsaknaden av födslolandets kultur som skapar rotlösheten, utan att en aldrig fullt ut tas upp som en given del i det nya landets kultur. Oavsett hur ”svensk” min kultur är, med sill på midsommar och julskinka och Kalle på jul ses jag aldrig fullt ut som svensk. Jag får fortfarande möta frågorna om varifrån jag är egentligen, frågor om colombiansk kultur och samhälle fast jag inte varit i landet på 25 år. Jag får ständigt möta och se i andra att de registrerar att jag inte är svensk ”egentligen”. Där finns min rotlöshet, för jag vet att om jag skulle flytta till Colombia så passar jag inte in där heller. Mitt utseende må vara rätt men min kultur är fel. Hade jag sluppit att ständigt pekas ut som avvikande och ”fejksvensk” hade jag haft en kultur, en samhörighet i det svenska, men nu berövas jag från det i rasismens namn och jag vet att jag inte är ensam.

Något som också ständigt faller bort i diskussionen om abort är det fakta att alla adoptioner, varenda en, är resultatet av ett trauma. Det går inte att komma ifrån och det kommer påverka barnets relation till de nya föräldrarna. Samtidigt har de allra flesta föräldrar också genomgått trauma, ofrivillig barnlöshet, utredningar och ofta en sorg över att inte kunna bära och föda ett biologiskt barn. Detta innebär stt så gott som alla adoptioner innebär att ett barn med trauman hamnar i en familj med andra trauman. ”Skador” som skall bearbetas samtidigt som processen att bli en familj ska pågå. Det är inte lätt och efter diskussioner med många adopterade vågar jag påstå att det tyvärr ofta skapar situationer som är allt annat än gynnsamma för det adopterade barnet. Inte för att föräldrarna inte vill sitt barn väl, utan pga många gånger omedvetna krav på det adopterade barnet att hen ska läka föräldrarnas själsliga sår. Ett uppdrag allt för stort för något barn att fixa.

Är jag då emot all adoption och vill förbjuda det? Nej det är jag inte och jag vill inte förbjuda adoption. Barn som verkligen är föräldralösa ska givetvis få en ny familj. Barn till vuxna som pga sjukdom eller tex missbruk absolut inte kan ta hand om ett barn bör få adopteras. En sådan utgångspunkt skulle dock medföra betydligt färre adoptioner än idag, speciellt från utlandet. Något som troligen inte skulle accepteras med tanke på att det redan nu klagas mkt på att det är så långa köer för att få adoptera eftersom mängden barn uppe för adoption är mycket mindre än antal som vill adoptera. Istället för att se det positiva i att allt fler länder försöker ordna ett bra liv för barnen i deras hemland klagas det på att länderna inte släpper fler barn för adoption. För i väst har vi såklart rätt till andras ungar…

Vad vill jag då med denna text? Jo mana till lite eftertanke och framförallt att vi ska komma ifrån att se adoption som en extra utväg när inget annat funkar. Att sluta se barn som en rättighet vi kan skaffa oss på bekostnad av kvinnor i fattiga länder och adopterade som en andraklassens barn som skall vara tacksamma över att någon ville ha dem. Jag vill att adoption slutar glorifieras och att vi faktiskt på allvar ska kunna lyfta och tala om problemen med adoption och hur vi alla tillsammans ska kunna jobba för att så många barn som möjligt skall kunna stanna med sina familjer, i alla länder i världen. Jag vill att barns rätt att få bo med sin familj skall stå över barnlösa västlänningars rätt att få någon annans barn. Å jag vill att de barn här i Sverige som saknar en familj skall få rätten till den tryggheten innan andra barn skall tas från sina familjer i fattiga länder. Så låt oss diskutera!

Med vilken rätt pushar vi för kvinnor i förskolan?

Varning, denna text innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp på barn.

 

Igår skrev Kerstin Weigl en krönika i  Aftonbladet om män inom förskolan. Hon frågar sig varför vi ska pusha för män i förskolan, för oss vuxna eller för barnen? I texten drar hon upp ett fall där en praktikant på en förskola upprepade gånger våldfört sig på barn, bland annat inne på förskolans toaletter. Lagom till den unge mannen skulle sluta sin praktik berättar ett av barnen för sin mamma om vad som skett och hon slår larm till förskolechefen. Som sig bör. Kerstin påtalar att vi idag har krav om att alla som vistas inom förskola och skola måste visa upp utdrag ur brottsregistret oavsett kön samtidigt som hon frågar sig hur vi ska förhindra övergrepp av barn inom förskolan. Svaret verkar vara att undvika fler män i förskoleverksamheten. Eftersom brottsregistren bara visar om en dömts för sexualbrott kan givetvis odömda pedofiler/våldtäktsförövare slinka igenom.

Nåväl, förutom det smutsiga insuinerandet att alla män inom förskolan är pedofiler så gör det mig också oerhört förbannad att Kerstin så blåögt osynliggör att det faktiskt finns kvinnliga pedofiler/våldtäktsförövare. I England hade de för ett par år sedan en mycket uppmärksammad pedofilhärva där flera kvinnor inom förskolan visade sig ha en pedofilcirkel där de på allehanda sadistiska sätt våldförde sig på de barn de hade hand om inom förskoleverksamheten. Detta hade pågått i flera år, med hundratals barn som offer. Varför såg ingen? Varför uppdagades det inte? Jo, för att ingen tittar efter kvinnliga förövare.

Föräldrar är vaksamma på män, de varnar sina barn för snuskgubbar, de håller utkik efter män som verkar stå och hänga utanför förskolor etc, men ingen tittar efter de kvinnliga förövarna, för folk tror att de inte existerar. Det var inte heller länge sedan vi hade en pedofilhärva i Sverige med många kvinnor inblandade och en man. Mannen fick hela skulden, kvinnorna påstods vara hjärntvättade offer. För kvinnor anses inte kunna vara pedofiler.  Faktum är dock att i intervjuer med offer visar det sig att kvinnliga förövare är lika vanligt som manliga förövare och att de agerar ensamma i samma utsträckning som män.

Att dessutom sikta in sig på förskolan som källan till pedofila övergrepp när vi vet att de flesta övergrepp sker av släktingar är förkastligt. Ska vi verkligen kunna skydda våra barn gäller det att prata med dem om integritet , om rätten att säga nej, att de ska våga berätta för sina föräldrar om allt och att en som vuxen lyssnar. En annan viktig grej är att inte bara prata om att vuxna inte får göra saker mot barnens vilja, vissa saker får vuxna inte göra mot barn öht. Pedofiler är skickliga på att få barnens förtroende och att få dem att vilja aktiviteter ett barn inte kan ge samtycke till.  När det kommer till övergrepp på pojkar är detta extra viktigt att ha i beaktande, speciellt om barnet är lite äldre då det är oerhört vanligt att förövaren lägger skuld på pojken att han ville det hela, att han gillade det för att han fick stånd.

Offer för kvinnliga pedofiler är bland de mest osynliga offer vi har. Få vågar berätta om det öppet eftersom de sällan blir lyssnade på, sällan tas på allvar och allt för ofta för höra att de ljuger för kvinnor gör inte sådant. Kvinnliga förövare och manliga offer är extra osynliggjorda då det tom finns ett glorifierande av dessa övergrepp inom vår kultur. Pojkar i 13-14 års åldern som förmås ha sex med vuxna kvinnor utmålas i det närmaste som hjältar, det påstås att de fått uppleva alla unga pojkars dröm, att pojkarna kanske inte ville, eller oavsett är för små för att samtycka till sex med vuxna är inte med i ekvationen. En 14 åring kille som har sex med en 35 årig kvinna är coolt, en 14 årig flicka som har sex med en 35 årig man är vidrigt i allmänhetens ögon. Vakna upp, pojkar kan vara offer och kvinnor förövare!

Det behövs mer än kvinnor  inom förskolan för alla barn mår bra av att ha förebilder av olika kön. Ett arbetsgrupp funkar bäst när det finns många olika erfarenheter och ju bredare sammansättning ju mer synvinklar, det gäller inte bara kön utan även ålder, etniskt ursprung osv. En förskola är fylld av alla sorters barn och behöver vara fylld med alla sorters pedagoger. Att börja peka ut en grupp som opassande inom yrket för att ett ytterst fåtal begått övergrepp är helt befängt.

Ska vi skydda våra barn på riktigt, ta av skygglapparna och se att kvinnor kan vara lika kapabla till hemska övergrepp som män. Med vilken rätt förutsätter vi att kvinnor i förskolan automatiskt ger en trygg förskola utan övergrepp? Hur kan en av Sveriges största tidningar ens publicera en text där alla män inom förskolan indirekt utmålas som pedofiler? Nej, sexuella övergrepp på barn är inte en fråga om kön, det är en fråga om makt, ofta utfört av personer som inte ens är pedofiler, låt oss inte luras att bara prata om männen.

Ett nej betyder nej, även för barn.

Genom bla FATTA kampanjen har debatten om att införa en samtyckeslag gällande våldtäkt kommit igång på allvar. Det ses som allt mer självklart att all form av sex skall föregås av tydligt samtycke, om den ena parten säger nej (på något sätt) är det vad som gäller. Detta ser jag givetvis mycket positivt på, en samtyckeslag kommer flytta fokuset från huruvida offret protesterat tillräckligt mycket till huruvida förövaren faktiskt förhört sig om att en sexuell handling var önskad. En lag ger förvisso viktiga signaler om vad som ses som ok, men en lag i sig gör ingen skillnad om det inte samtidigt arbetar med attityder i samhället. När det kommer till samtycke ser jag där ett stort problem i dag i hur barn ofta behandlas.

För barn finns ofta ingen tanke om att nej är nej när det kommer till deras egna kroppar. Vill de inte krama mormor får de veta hur ledsen mormor blir över detta, att kramas och tom pussas blir ofta ett krav, något som fås fram genom skam och tvång. Hur ska barn förstå rätten till sin kropp, och rätten för andra att bestämma över sina kroppar om de samtidigt av vuxenvärlden får lära sig att det är helt ok att genom skam få vad en vill i fråga om kroppskontakt?

Mins inte var jag läste detta exempel men en lärare hade frågat i sin klass ungefär följande: Vad gör ni om en 3 årig pojke försöker krama en 3årig flicka fast hon säger nej? De flesta tyckte bara det var gulligt.
Sen frågade hon samma men nu var barnen ca 8 år. Då fick hon svaret att pojken nog bara var kär i tjejen.
Sen frågade hon hur de såg på det om barnen var 12? Hon fick samma svar som när barnen var 8.
Därefter frågade hon om hur det skulle vara om pojken taffsade på tjejen å de båda var 18? Övergrepp tyckte genast hela klassen. Varav läraren frågade: Hur ska pojken förstå det när han fram tills myndig ålder fått veta att hans beteende är ok?
Detta är ett litet klipp från en längre film där en liten flicka om och om igen försöker knuffa undan en liten pojke som vill kramas. Det är helt uppenbart att flickan inte vill. Trots det får hon ingen hjälp från vuxna (som istället filmar det), pojken tillåts hållas och klippet har sedan cirkulerat som ”en gullig film”. (I det längre filmklippet knuffas alltså pojken bort på olika sätt av flickan, gifen nedan visar bara en av knuffarna. Hela filmsekvensen kan du se på youtube  )
get_away_from_me-28847

Vad ger det för signaler till den lilla flickan i detta fallet? Jo att ingen kommer hjälpa henne att freda hennes kropp för andra har rätten att kräva kramar. Vad ger det för signaler till pojken? Jo att han har rätt till fysisk närhet mot andras vilja. Jag säger absolut inte att den lilla pojken på filmen kommer växa upp till en hänsynslös våldtäktsman. Däremot skulle jag inte alls finna det otroligt om detta beteende fortsätter att ursäktas eller ses som gulligt att han som vuxen kommer göra sig skyldigt till minst ett tjatövergrepp. (Tjatövergrepp = tjata om sex tills den en vill ha sex med ger upp och går med på sexet mot sin vilja)

Helt ärligt förvånas jag ofta över hur så många ser på våldtäkt som något förvånansvärt att det sker och pekar ut alla förövare som psykiskt störda galningar. Är det verkligen så märkligt att det sker övergrepp om män får lära sig från småbarnsåren att de har rätt att trakassera tjejer? Är det så märkligt att övergrepp sker om barn (oavsett kön) får lära sig att en ska ställa upp med fysisk närhet för att inte göra andra ledsen, även fast en själv inte vill?

Rädda Barnen har en kampanj just om detta med att aldrig tvinga barn till fysisk närhet. Bland annat för att det verkar finnas en ökad risk för att barnet faller offer för pedofiler om de tror att de måste ställa upp på fysisk närhet när en vuxen ber om det. Läs gärna mer på deras sida.

Att normalisera kroppskontakt och att kramar etc är fint är givetvis bra, men detta kan göras utan att tvinga barnet till något. Även barn förtjänar att tillfrågas om de önskar en kram. Ska vi kunna ändra våldtäktsstatistiken måste vi starta redan med barnen, annars kommer vi bara fortsätta att försöka bota symtomen utan att göra något åt orsakerna.

Så istället för att utgå ifrån att barn ska krama tex släktingar, fråga om barnet vill och häng inte läpp eller skuldbelägg om barnet säger nej. Ett barn som tillfrågas och själv får välja att kramas eller inte kramas får dels en sund inställning till rätten att ta beslut över sin kropp, men även en bra syn på rätten till andras kroppar. Detta gäller i synerhet för flickor då samhället i övrigt lär flickor att de skall vara till lags och ofta ses det som viktigare att flickor skall kramas än att pojkar ska göra det. Lika viktigt som det är att lära barn att de har rätten att säga nej till fysisk kontakt är det att som vuxen faktiskt kunna säga nej när barnen ger en vuxen oönskad kontakt. Att tex inte acceptera att barnen slår en, eller säga ifrån om de kramas för hårt osv.

Våldtäkt och sexuella övergrepp av olika slag är allt för vanligt förekommande för att kunna skyllas på ensamma galningar, personer som våldtar eller gör övergrepp har lärt sig långt tidigare att det är ok. Barn som ställer upp på vuxna personers övergrepp har också lärt sig tidigare att acceptera vuxnas fysiska krav. Låt våra barn få ha rätten till sina kroppar precis som vi vuxna vill bestämma över våra. Låt inte våra barn idag bli ännu en pusselbit i våldtäktskulturen i morgon.