Etikettarkiv: dubbelmoral

The R-Word

Igår skrev Jennifer Wegerup en krönika i Aftonbladet, med tesen att ordet rasist eller rasism överanvänds. För att föra fram sin poäng berättar hon om ett bråk i tvättstugan och hur arg hon blev av att kallas rasist. Tydligen något som verkligen satte spår eftersom det fortfarande gör henne upprörd flera år senare, så upprörd att hon måste skriva en krönika om det. Spontant tänker jag att om vita kunde bli lika upprörda över rasism, som de blir över att ordet enligt dem missbrukas, ja då kanske vi skulle kunna komma någon vart med att motarbeta rasismen i landet och världen. Nu är vi dock inte där, eftersom det värsta i världen tydligen är att kallas rasist, inte rasismen som drabbar folk runt om. Något som blir tydligt eftersom detta traumatiska minne av att kallas rasist i tvättstugan blev det första hon tänkte på när Adam Tensta försökte sig på att lyfta frågan om rasism och vilka som ges utrymme i media. (Denna text handlar dock inte om honom och jag kommer inte besvara en endaste kommentar om vad han sagt eller inte sagt för flera år sedan)

Samtidigt som Jennifer lite käckt använder sig av ”r-ordet” i sin text skriver hon ut n-ordet, i samma mening som hon slår fast att ordet är så kränkande att det ska begravas längst ner i historiens mörka arkiv. Hur vi ska kunna begrava ett ord som fortsätter användas i sin helhet för att påvisa hur hemskt det är förstår jag verkligen inte. Det är en vanlig logik hos vita ”anti”rasister att vi minsann måste säga n-ordet gång på gång för att folk ska förstå hur dåligt det är att använda. Genom detta tilltag lyckas nu Jennifer få ”rasist” att bli ett skällsord lika kränkande som n-ordet. Å andra sidan när hon skriver om vad rasist för henne ger för associationer är jag inte förvånad:

Jag minns fortfarande hur rasande jag blev. Inte främst för att hon menade sig ha rätt att bryta mot reglerna.

Utan för att hon ­miss­brukade ett av de allvarligaste ord som finns. Ett ord som smakar ­apartheid och förintelse, blod och död. Och för att hon utsåg mig till förövare, på grund av min etnicitet. Så rasisten var hon, inte jag.

Detta citat är lite kärnan i hela krönikan. Att kallas rasist är hemskt, för det är tydligen ett av de allvarligaste ord vi har. Kvinnan var rasisten, inte hon, eftersom hon drog till med ”Du är rasist” i ett tvättstugetjaffs. (Hur var det nu med att rasist är det värsta ord vi har?). Mina kommentarer till detta, i punktform för överskådlighet:

  1. Vi vet inte vad som sagts i diskussionen och därmed vet vi inte alls att denna kvinna tyckte sig ha rätt att bryta mot reglerna. Detta är enbart Jennifers (fortfarande sura) tolkning. Kvinnan kanske blandat ihop dag/tid och ärligt trodde hon hade tvättid? Kanske tyckte hon därmed att Jennifer var den som snodde tvättiden, inte hon? Kanske slägnde hon ur sig rasist i en diskussion som blev ilsk för att hon kände att Jennifer hade behandlad henne med mer respekt och vilja till dialog om de båda varit vita? Ingen vet. Troligen inte heller Jennifer för hennes text ger inget som helst intryck i att hon försökt förstå kvinnan i tvättstugan.
  2. Rasism är inte bara apartheid, förintelse, död och blod. Det är inte konstigt att vita upplever att ”allt är rasism” när de har så lite förståelse för vad rasism faktiskt innebär. Förintelse, blod osv är de slutgiltiga extrema utloppen för rasism som vi får när rasismen tillåts få för mycket utrymme. Vi har sett det gång på gång men vägen dit är inte bara blod och ond bråd död. Vägen dit går genom falsk neutralitet, genom ”goda intentioner”, genom förminskande av den vardagliga rasismen och det ständiga behovet av att peka ut annat som ”verklig rasism” för att slippa göra något åt den vardagliga rasismen. Rasism är strukturer, det är strukturell diskriminering som var för sig inte är ”en stor grej” men som tillsammans leder till en rejäl utsatthet där våld kan vara en ingrediens. Rasism är saker såsom sämre betyg i skolan för lika kunskap som vita, det är att få höra att en förtjänar ett MVG i svenska men får VG eftersom svenska inte är ens modersmål, det är att rensas bort i jobbsöken pga sitt namn, eller att se den misstänksamma blicken när intervjuaren för en sökt tjänst ser att en inte har vit hy. Det är att inte kunna få bostad i lite finare hyreslägenheter eller nekas köp i en bostadsrätt för att en inte är vit. Det är att hamna i sämre områden med sämre skolor för och med sämre förutsättningar att få det eftersträvansvärda medelklasslivet. Det är glåpord och påhopp, och en ständig oro över att nedvärderas och diskrimineras. Med allt detta i ens liv är det kanske inte så jävla konstigt att i en pressad situation inte veta om personen som en har en dispyt med skulle behandla en vit på samma sätt, och då ligger det nära till hans att häva ur sig ”du är rasist!”.
  3. Nej, hon var inte rasister. NEJ NEJ NEJ NEJ! Sett utifrån det jag skrev i punkt 2 så är det inte konstigt, det är inte rasistiskt och det är inte ens nödvändigtvis sagt i illvilja att kalla någon rasist i en pressad situation. Å det är en jävla dubbelmoral att först säga att rasism hör ihop med apartheid och förintelse för att sedan säga att någon annan är rasist mot vita européer, fast de aldrig utsatts för den rasism Jennifer menar är ”verklig rasism”.

Texten i sin helhet spelar SD troll och annat pack rakt i händerna. Det spär på fördomen att Sverige inte har problem med rasism ”på riktigt”, att rasifierade som lyfter rasismen bara är gnälliga kränkys som vill få kasta skit, och det spär på bilden av vita som oskyldiga väna små lamm. Det spär helt enkelt på en verklighet som inte finns.

Det är inget stort problem att folk kallas rasist fast de inte gjort något rasistiskt. Rasism däremot ÄR ett stort problem. Att fokusera på de som säger rasism i fel situationer är att deraila diskussionen och den antirasistiska kampen för att slippa ta itu med de verkliga problemen. Det är ett sätt att få blunda för segregation, klassklyftor och strukturell rasism. Framförallt är det ännu ett sätt för vita att agera gatekeepers i antirasismen och flytta fokus från de som utsätts för rasism tillbaka till de vita och hur synd det är om dem som kallas rasist på fel grunder.

För att vara riktig tydlig: Jennifers krönika är en del av den rasistiska strukturen som tystar och trycker ner rasifierade, och som sådan är den också en aktiv handling för att fortsätta upprätthålla de rasistiska strukturerna. Jag tänker inte gå så långt som att säga att detta gör det till en rasistisk handling, men det är inte långt ifrån. Detta är ett bra mycket större problem än att hon kallades för rasist i en tvättstuga för flera år sedan. Jag önskar hon kunde se vilken skada detta gör, men något säger mig att det är för mycket begärt.

I grund och botten handlar detta om vita ”anti”rasisters kränkthet över att rasifierade inte kan läsa i pannan på dem att de är ”goda”. Över den där avsaknaden av tacksamhet för att de ju försöker vara snälla, även om snällheten faktiskt inte gör ett skit för att förbättra något annat än deras egen självbild.

cat

Annonser

Hejdå du vita riddare.

Skulle jag vilja fatta mig kort hade detta inlägg kunnat sammanfattas till: Hej du vita person, sluta tro att du vet bättre än alla andra.
Men jag tänker vara lite mer uttömande än så trots allt. Ämnet för dagen: White savior complex, eller som jag kallar det: Vita riddare på höga hästar.

Vita riddare fenomenet kan ytligt förklaras med att vita personer vill ”frälsa” alla andra. I botten ligger den vithetsnorm som byggts upp under decennier av kolonialisering. Vithetsnormen innebär en syn på vithet och ”vit” (aka västerländsk) kultur som mer förfinad, utvecklad, bättre än andra kulturer/hudfärger/människor. Detta bidrar till rasifieringen som gör att vi är många som utsätts för rasism. Det bidrar till ”antiblackness” vilket är något som genomsyrar i princip alla kulturer i världen där människor värderas utefter nyansen på sin hud där den med mörkast hud ges lägst värde. Vithetsnormen får också rasifierade att vända sig emot varandra och inbördes bråka om vem som är närmast eller längst ifrån att nå upp till vithetsnormen. Marknadskrafter drar nytta av detta genom att tex sälja blekningsfärg för huden.

Nåväl, tillbaka till White savior. Detta fenomenet har funnits länge men ändrat form lite genom århundradena. White savior finns i många skepnader men alla har de några saker gemensamt:
* En tro på att bara (vita) människor utifrån kan hjälpa ”de andra”
* En överlägsenhet i att det västerländska (vita) sättet alltid är det bästa
* Utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva eller andra
* Avkräver tacksamhet från dem de ”hjälper” även om insatserna skadar mer än de gör nytta

White savior går igen i både små saker och stora saker men absolut tydligast blir detta när ämnen som adoption, biståndsarbete och volontärresor diskuteras.

daenerys-targaryen-white-savior

Den vita riddaren förväntar sig att liksom Daenerys lyftas upp och höjas till skyarna ovanför de tillbedjande bruna människorna. Om någon har mage att ifrågasätta vad för effekter den vita riddarens ”hjälp” har kommer personen att bli ytterst kränkt för hur kan vi tvivla på den vites kunskap och goda vilja?

Nå, den goda viljan är det nog ingen större brist på, problemet är att god vilja inte kommer så långt om det samtidigt finns en tanke om att personerna som ska få hjälpen inte har förmågan att formulera sina behov. Det vill säga: Många gånger utgår hjälp och bistånd ifrån ett utifrånperspektiv där länder i väst ger den hjälp de tycker och tror att biståndstagarna vill ha. Jag tror de flesta förstår att detta rätt ofta slår snett. Framförallt skapar det problem då inhemska initiativ, småföretag och arbetare slås ut av biståndsorganisationerna och deras volontärarbetare.

Exempel: Det byggs en skola i en by. Istället för att utbilda eller anställa lokala förmågor till att undervisa i skolan tillåts volontärarbetare komma dit och undervisa oavsett vilka pedagogiska förkunskaper de har. Detta gör dels att undervisningen för barnen i skolan blir undermålig, barn till rikare föräldrar som kan gå i dyra skolor får en bättre undervisning och klyftorna bevaras. Dels skapar det en beroende situation där skolan räknar med att det ska komma nya volontärer med jämna mellanrum för att hålla personaltätheten. (Diskussionfråga: Hur många i Sverige hade nöjt sig med en skola där barnen nästan helt undervisas av gymnasieungdomar utan pedagogisk utbildning?)

Exempel två: Efter en naturkatastrof saknar många kläder, bostäder och mat för dagen. Lokala firmor försöker få igång en försäljning av billigare kläder och även bygga upp bostäder. Så kommer volontärer och biståndsgrupper som ger kläderna gratis, bygger hus (som är undermåliga) och ”städar upp”. De lokala firmorna går i konkurs, biståndsorganisationerna blir kvar eftersom området nu är beroende av deras hjälp då deras egna medel har knuffats undan.

Eller för att ta ett aktuellt exempel. Vice ordförande för Adoptionscentrum, en organisation som förmedlar adoptioner från en rad olika länder till Sverige har skrivit en debattartikel i metro som fått rubriken ”Adoption ska inte vara en klassfråga”. Bara en vit man kan så effektivt lyckas ”glömma” att adoption alltid är en klassfråga. Eller handlar det inte om klass att lämna bort sitt barn för att ekonomin inte räcker till, eller en är sjuk och kommer dö för att det inte finns vård att få? För svenska föräldrar ska ekonomin inte påverka att få barn, andras barn, barn som lämnas bort på grund av ekonomi. Hur dubbelt är inte det? En dubbelhet som bottnar i White savior. Hur? Jo för att grundtanken blir att barnet minsann får det bättre här, HÄR blir barnet älskat, HÄR får barnet allt hen behöver och HÄR kan barnet växa och må bra med föräldrar som älskar hen. För ”de där andra” älskar inte sina barn på samma sätt, de har inte rätta ekonomin, rätta samhället, rätta allt… För det västerländska vita är bättre än allt annat. (Länk: Adoption ska inte vara en klassfråga )

Sen som sagt på toppen av allt detta förväntas tacksamhet. Tacksamhet över att ha adopterats, tacksamhet över att få ett undermåligt hus byggt, tacksamhet för att barnen får gå i skola även om lärarna saknar all kompetens, tacksamhet tacksamhet tacksamhet. Alltid med argumentet ”jamen det är väll bättre än inget?”. Klart det är bättre än inget, men ska verkligen måttstocken vara att allt som är aningen över hemlöshet/död/noll skolgång är bra? Varför ska folk i rasifierade länder inte få önska mer och förvänta sig mer av sina liv och sin vardag än att i alla fall slippa sova på en soptipp?

Nu är det lätt att säga emot och ifrågasätta om vi bara ska skita i att hjälpa andra. Givetvis ska vi inte det, men vi måste på allvar vara öppna för att fråga vad för hjälp de som ska ha hjälpen faktiskt vill ha, vad har de för behov egentligen och hur kan vi bäst göra så att de i förlängningen kan hjälp sig själva och slippa bli beroende av volontärturister och biståndsarbetare som mest vill få en guldstjärna över vilka Fina Människor de är?
cat

Nä du vita riddare i skinande rustning på din höga häst. Kliv av hästen, snacka med dem du vill hjälpa och fråga hur de vill ha det. Du vet inte bäst, deal with it!

Jämställdhet = Manlighet?

Feminismen och feminister anklagas ofta av så kallade ”vita kränkta män” (VKM)för att stå för en enorm dubbelmoral. Jag uppmanar nu den känslige att sätta sig ner inför vad jag kommer skriva nu men….. Dessa vita kränkta män har en fet jävla poäng.
Yupp, jag sa det. Feminismen och feminister har ett gigantiskt problem med en dubbelmoral vi helt ärligt måste ta itu med, tala om, dissekera och döda. För det börjar bli lite pinsamt att försvara om jag ska vara ärlig.

Jag har tangerat ämnet tidigare, men inte riktigt vågat säga rakt ut hur jag känner. Mycket för att jag inte känt att jag pallar med alla de som nu kommer blir kränkta över att jag har mage att påstå att VKM har poänger värda att beakta. De senaste dagarna har jag dock betraktat en hel del diskussioner i feministiska forum avseende lite olika ämnen främst rörande relationer och sex. Dessa dagar har varit intressanta, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag undrar var den rörelse jag så gärna vill vara del av faktiskt är på väg? För fortsätter den riktning jag sett dessa dagar kommer jag inte vilja vara med. För vad jag sett har irriterat mig, gjort mig arg, ledsen och många gånger rent av äcklad. Så vad är det jag sett och stört mig på? Jag ska försöka beskriva mina tankar och ämnena som upprört mig.

Rent generellt för alla dessa situationer är att kvinnor gjort saker som faktiskt inte är okej. Saker feminister hänger ut män för, lynchar män för eller bara i största allmänhet påtalar som vidrigt/hemskt/fel om en man gör det. Fast nu har det inte varit hemskt, det har varit coolt, häftigt, något att peppa och heja på , för den som gjort sakerna var kvinna. Jag har sett beteenden omskrivas som går över precis alla gränser för socialt accepterade företeelser, men som hyllats för att en kvinna gjort det. För att sammanfatta det: Jag har sett kvinnor bete sig som de sluskigaste av män och hyllats för det.

Jag antar att kvinnor i historien varit så vana vid att inte få ta plats, synas, kräva saker och ta för sig att det inom feminismen slagit över totalt. Precis allt män gör ska kvinnor också göra nu, även när det är dåliga saker. Istället för att kritiskt välja vad av manligt kodat beteende som är värt att bevara skall allt, precis allt göras av kvinnor och då ses som något att hyllas för.  Detta blir nu rätt luddigt så jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar.

När män skriver till okända kvinnor att de tycker hon är snygg är det äckligt stalkingbeteende i feminsitiska kretsar, mannen kan hängas ut, med uppmaning att akta sig för honom/blocka eller tips på svidande svar att ge. Svaren får gärna anspela på att han är ful/äcklig/snuskig/gammal. När en kvinna däremot skriver till en okänd man att han är snygg, tom addar honom som vän fast de aldrig pratat så är det coolt. Hon är STARK som satsar på att försöka få vad hon vill ha. Hon är häftig som vågar ta kontakt. Vet ni vad? Det är faktiskt inte ett dugg häftigt. Det är precis lika skumt som när män kontaktar kvinnor. (Ja jag vet, strukturer bla bla. Strukturer kan inte appliceras på enskilda individer! Kasst beteende hos män är kasst beteende hos kvinnor ,punkt.)

Double

Eller den medelålders kvinnan som raggat upp en precis myndig kille och har en sexuell relation med honom. Värd att hylla, fantastisk och girl power! Kritik besvaras med: Unga killar vill ju ändå pippa äldre så det är ju bara win win! För män kan aldrig vara offer, kvinnor aldrig förövare, eller? Dessutom är det rätt känt att unga tjejer vill pippa äldre män också, men då är det inget snack om ömsesidig sex, fina relationer eller Power. Då är det gubbsjuka, män som borde fatta bättre och inte utnyttja unga tjejer. För även inom feminismen antas tjejer vara mindre kapabla att fatta beslut rörande sig själva än män. En 18 årig kille antas ha full koll, en 18 årig tjej antas bli utnyttjad för att hon ”inte vet bättre”.

Ingen antar att en 18 årig kille kommer ångra att ha haft sex med en medelålders kvinna men alla unga tjejer som någonsin dejtat en äldre man vet att det där med att till sist ångra den relationen är något de flesta närmast förväntar sig av en. Vi har Cougar fenomenet där äldre kvinnor närmast framstår som hjältinnor för att de har sexuella relationer med 20, 30,40 år yngre män. Att det skulle finnas en motsvarighet med äldre män som gör en grej av att dejta unga tjejer finns inte på kartan. Även om männen delvis kan utmålas som virila och lite häftiga kommer tjejerna däremot ifrågasättas i vad de ser hos den äldre mannen, vad för barndomstrauman som ligger bakom eller huruvida hon behöver en fadersfigur i sitt liv. För kvinnor är offer, män är förövare, aldrig omvänt.

Eller vad sägs om den feministiska porren? Porr där kvinnor och män ortfarande blir objekt, ses på som saker. Porr som likt förbannat agerar inom den patriarkala kontexten och dessutom ofta är extremt rippad av minsta agerande som kan tolkas hotfullt, hårdhänt eller aggressivt. Den som gillar BDSM, hårda tag eller dominans kan sällan se på feministisk porr såvida det inte är en kvinna som dominerar en man de är ute efter. Det verkar råda en tanke att bara kvinnor gör vad män tidigare gjort så blir det automatiskt bättre (feminismens motsvarighet till ”marknaden sköter allt bäst” ?). Så om kvinnor regisserar porr blir det bra porr som inte objektifierar eller framställer kvinnor som sexobjekt. Samtidigt som hårda tag eller BDSM anses vara patriarkala saker kvinnor måste befrias ifrån och något ingen kvinna vill göra annat än under halvt tvång av en man. Det blir en märklig mix av sexuell befrielse och sexualmoral i ett.

Egentligen finns det fler exempel att ta men detta börjar dra iväg så för att avrunda. Min poäng är alltså att vi måste sluta hylla kvinnor som beter sig på sätt som inte är acceptabelt av män. Samma ”regler” i hur vi beter oss måste gälla oss alla. Kvinnor ska inte bete sig mer som män bara för sakens skull, vi måste se vad för beteenden som kan vara önskvärda och vilka som inte är det oavsett kön. Att göra kvinnor till snubbiga snubbar kommer inte göra ett jota för jämställdheten på sikt, det kommer bara leda till ett samhälle med en massa narcissistiska as som vandrar runt och tror de har rätt till hela världen. Låt dubbelmoralen vara för rasisterna, kämpa för en feminism som på allvar betyder samma skyldigheter och rättigheter till alla.