Etikettarkiv: förtryck

Förtrycket skiter i din identitet.

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Annonser

The R-Word

Igår skrev Jennifer Wegerup en krönika i Aftonbladet, med tesen att ordet rasist eller rasism överanvänds. För att föra fram sin poäng berättar hon om ett bråk i tvättstugan och hur arg hon blev av att kallas rasist. Tydligen något som verkligen satte spår eftersom det fortfarande gör henne upprörd flera år senare, så upprörd att hon måste skriva en krönika om det. Spontant tänker jag att om vita kunde bli lika upprörda över rasism, som de blir över att ordet enligt dem missbrukas, ja då kanske vi skulle kunna komma någon vart med att motarbeta rasismen i landet och världen. Nu är vi dock inte där, eftersom det värsta i världen tydligen är att kallas rasist, inte rasismen som drabbar folk runt om. Något som blir tydligt eftersom detta traumatiska minne av att kallas rasist i tvättstugan blev det första hon tänkte på när Adam Tensta försökte sig på att lyfta frågan om rasism och vilka som ges utrymme i media. (Denna text handlar dock inte om honom och jag kommer inte besvara en endaste kommentar om vad han sagt eller inte sagt för flera år sedan)

Samtidigt som Jennifer lite käckt använder sig av ”r-ordet” i sin text skriver hon ut n-ordet, i samma mening som hon slår fast att ordet är så kränkande att det ska begravas längst ner i historiens mörka arkiv. Hur vi ska kunna begrava ett ord som fortsätter användas i sin helhet för att påvisa hur hemskt det är förstår jag verkligen inte. Det är en vanlig logik hos vita ”anti”rasister att vi minsann måste säga n-ordet gång på gång för att folk ska förstå hur dåligt det är att använda. Genom detta tilltag lyckas nu Jennifer få ”rasist” att bli ett skällsord lika kränkande som n-ordet. Å andra sidan när hon skriver om vad rasist för henne ger för associationer är jag inte förvånad:

Jag minns fortfarande hur rasande jag blev. Inte främst för att hon menade sig ha rätt att bryta mot reglerna.

Utan för att hon ­miss­brukade ett av de allvarligaste ord som finns. Ett ord som smakar ­apartheid och förintelse, blod och död. Och för att hon utsåg mig till förövare, på grund av min etnicitet. Så rasisten var hon, inte jag.

Detta citat är lite kärnan i hela krönikan. Att kallas rasist är hemskt, för det är tydligen ett av de allvarligaste ord vi har. Kvinnan var rasisten, inte hon, eftersom hon drog till med ”Du är rasist” i ett tvättstugetjaffs. (Hur var det nu med att rasist är det värsta ord vi har?). Mina kommentarer till detta, i punktform för överskådlighet:

  1. Vi vet inte vad som sagts i diskussionen och därmed vet vi inte alls att denna kvinna tyckte sig ha rätt att bryta mot reglerna. Detta är enbart Jennifers (fortfarande sura) tolkning. Kvinnan kanske blandat ihop dag/tid och ärligt trodde hon hade tvättid? Kanske tyckte hon därmed att Jennifer var den som snodde tvättiden, inte hon? Kanske slägnde hon ur sig rasist i en diskussion som blev ilsk för att hon kände att Jennifer hade behandlad henne med mer respekt och vilja till dialog om de båda varit vita? Ingen vet. Troligen inte heller Jennifer för hennes text ger inget som helst intryck i att hon försökt förstå kvinnan i tvättstugan.
  2. Rasism är inte bara apartheid, förintelse, död och blod. Det är inte konstigt att vita upplever att ”allt är rasism” när de har så lite förståelse för vad rasism faktiskt innebär. Förintelse, blod osv är de slutgiltiga extrema utloppen för rasism som vi får när rasismen tillåts få för mycket utrymme. Vi har sett det gång på gång men vägen dit är inte bara blod och ond bråd död. Vägen dit går genom falsk neutralitet, genom ”goda intentioner”, genom förminskande av den vardagliga rasismen och det ständiga behovet av att peka ut annat som ”verklig rasism” för att slippa göra något åt den vardagliga rasismen. Rasism är strukturer, det är strukturell diskriminering som var för sig inte är ”en stor grej” men som tillsammans leder till en rejäl utsatthet där våld kan vara en ingrediens. Rasism är saker såsom sämre betyg i skolan för lika kunskap som vita, det är att få höra att en förtjänar ett MVG i svenska men får VG eftersom svenska inte är ens modersmål, det är att rensas bort i jobbsöken pga sitt namn, eller att se den misstänksamma blicken när intervjuaren för en sökt tjänst ser att en inte har vit hy. Det är att inte kunna få bostad i lite finare hyreslägenheter eller nekas köp i en bostadsrätt för att en inte är vit. Det är att hamna i sämre områden med sämre skolor för och med sämre förutsättningar att få det eftersträvansvärda medelklasslivet. Det är glåpord och påhopp, och en ständig oro över att nedvärderas och diskrimineras. Med allt detta i ens liv är det kanske inte så jävla konstigt att i en pressad situation inte veta om personen som en har en dispyt med skulle behandla en vit på samma sätt, och då ligger det nära till hans att häva ur sig ”du är rasist!”.
  3. Nej, hon var inte rasister. NEJ NEJ NEJ NEJ! Sett utifrån det jag skrev i punkt 2 så är det inte konstigt, det är inte rasistiskt och det är inte ens nödvändigtvis sagt i illvilja att kalla någon rasist i en pressad situation. Å det är en jävla dubbelmoral att först säga att rasism hör ihop med apartheid och förintelse för att sedan säga att någon annan är rasist mot vita européer, fast de aldrig utsatts för den rasism Jennifer menar är ”verklig rasism”.

Texten i sin helhet spelar SD troll och annat pack rakt i händerna. Det spär på fördomen att Sverige inte har problem med rasism ”på riktigt”, att rasifierade som lyfter rasismen bara är gnälliga kränkys som vill få kasta skit, och det spär på bilden av vita som oskyldiga väna små lamm. Det spär helt enkelt på en verklighet som inte finns.

Det är inget stort problem att folk kallas rasist fast de inte gjort något rasistiskt. Rasism däremot ÄR ett stort problem. Att fokusera på de som säger rasism i fel situationer är att deraila diskussionen och den antirasistiska kampen för att slippa ta itu med de verkliga problemen. Det är ett sätt att få blunda för segregation, klassklyftor och strukturell rasism. Framförallt är det ännu ett sätt för vita att agera gatekeepers i antirasismen och flytta fokus från de som utsätts för rasism tillbaka till de vita och hur synd det är om dem som kallas rasist på fel grunder.

För att vara riktig tydlig: Jennifers krönika är en del av den rasistiska strukturen som tystar och trycker ner rasifierade, och som sådan är den också en aktiv handling för att fortsätta upprätthålla de rasistiska strukturerna. Jag tänker inte gå så långt som att säga att detta gör det till en rasistisk handling, men det är inte långt ifrån. Detta är ett bra mycket större problem än att hon kallades för rasist i en tvättstuga för flera år sedan. Jag önskar hon kunde se vilken skada detta gör, men något säger mig att det är för mycket begärt.

I grund och botten handlar detta om vita ”anti”rasisters kränkthet över att rasifierade inte kan läsa i pannan på dem att de är ”goda”. Över den där avsaknaden av tacksamhet för att de ju försöker vara snälla, även om snällheten faktiskt inte gör ett skit för att förbättra något annat än deras egen självbild.

cat

Alla är vi offer!

En väldigt vanligt förekommande invändning mot hur feminister diskuterar patriarkatet och kvinnor som förtryckta är ”Jag är inget offer!”. Antifeminister å sin sida gnäller ofta om att feminister har en ”offermentalitet” och anklagar kvinnor för att göra sig själva till offer för att andra ska tycka synd om dem.

Denna motvilja både mot att acceptera att andra är offer i vissa situationer eller att själv utpekas som ett offer bottnar i ett förakt för svaghet. Att vara offer anses vara ett tecken på att vara svag, att vara svag är dåligt. Jag ser ofta hur kvinnor slår ifrån sig feminismen med ett ”jag är en stark kvinna, inget offer!”. Denna syn på verklig eller inbillad svaghet är problematisk på många sätt. Att vara svag är inte dåligt, alla är svaga ibland. Att vara svag alltid är inte dåligt, vi är alla olika skapta. Samhället är fel utformat när svaghet inte fungerar inom samhällets ramar, och det är samhället vi bör ändra på, inte människorna. (Föraktet för svaghet ses också i hur sjukskrivna eller personer med funktionsnedsättningar behandlas)

När det kommer till att vara offer är det inte något en kan göra sig själv till, offer är något en blir genom att utsättas för kränkningar, våld, diskriminering etc av andra. Att feminismen pekar ut alla, men framförallt kvinnor, som offer för patriarkatet gör inte att kvinnor pekas ut som varken svagare än män eller till personer som inte kan ta tag i saker. Att offer skulle vara samma sak som passivitet är en myt. Om du blir rånad är du ju varken mer eller mindre offer för ett rån baserat på hur mycket du slog tillbaka under rånet. Rånad blev du oavsett. Så ser jag också på hur vi alla på olika sätt förtrycks av patriarkatet. Vi blir rånade på vår frihet, vår möjlighet att helt fritt forma våra egna liv, vår chans att vara vem vi vill, se ut som vi vill, älska vem vi vill osv. Att vi slår tillbaka, protesterar eller kämpar för att gå emot de inskränkningar som finns, och många gånger lyckas, gör inte att vi slutar vara ett offer för detta rån.  Vi fortsätter bli rånade, dag efter dag, år efter år, och i detta är vi alla offer. Vissa mer passiva än andra, men lika fullt offer. Att vissa påstår sig inte alls märka av dessa normer, detta patriarkat med sina regler och anser att de absolut får göra som de vill, vara vem de vill kan jämföras med personer som utsätts för bedrägeri där någon under lång tid i smyg norpar deras tillgångar. De märker inte av det, men rånet sker ändå.

För att ta ett annat exempel på hur argumentationen mot att vara offer kan se ut: En kvinna som har ett bra betalt jobb i en hög befattning, välutbildad och med status säger gärna att hon inte är ett offer. Hon har minsann kämpat sig till toppen och det kan alla kvinnor göra om de bara vill.  Här är dock grejen: En kvinna borde inte behöva kämpa hårdare än en man för att nå en högre karriär om hon önskar, vilket är fallet idag. Så gott som alltid erkänner dessa kvinnor själva att de också fått anstränga sig mer för att tas seriöst, men att det inte är ett problem för det är ju bara att tuffa till sig. Att som kvinna fått kämpa hårt men ta sig till toppen ändå är ett lysande exempel på hur kvinnor faktiskt är ett offer för patriarkatet. Ibland tror jag att mycket av invändningarna mot att alla kvinnor är förtryckta ligger i en tanke om att ifall den där kvinnliga VDn som kämpat så hårt för att bli VD är förtryckt så skulle det ta nått ifrån hennes kamp. Att den är lite mindre värd eller något för att vi påpekar att hon är ett offer i patriarkatet. I själva verket är det ju tvärt om. Hennes kamp till makten är ju mer beundransvärd när hon fått kämpa i motvind än den vore om hon bara fått allt givet till henne utan att lyfta ett finger.

Att dessutom just karriärkvinnor med bra anställningar lyfts fram som personer som inte är offer eller förtryckta ger också intrycket att karriär är allt. Har du ett välbetalt högstatusjobb är du inget offer, då är du inte svag = nått bra. Betyder det då att alla andra som inte har dessa jobb är svaga? Nej, givetvis inte. Det finns många sätt att leva sina liv och må bra, att ständigt fokusera på kvinnor i toppen är att göra det väl endimensionellt. Ändå kvarstår: Kvinnan som är VD är lika mycket offer för patriarkala strukturer som kvinnan som städar kontoret.

Vi måste komma bort ifrån tänket att en som offer automatiskt är passiv, svag och oförmögen att slå tillbaka. Att se sig som offer för ett patriarkat eller annat förtryck är tvärt om ett utmärkt sätt att starta kampen att slå tillbaka. Utan att erkänna förtrycken som finns och hur vi drabbas av dem kommer vi heller aldrig att kunna ändra på dem. Vi kanske är offer nu, men vi kan arbeta för att sluta vara det genom att stoppa det förtryck som gör oss till offer.

Så låt oss kämpa!

 

Den goda viljan

Rätt ofta hör jag från personer från priviligerade grupper som ser sig som allierade med förtryckta att de tar illa upp när personer från en förtryckt grupp blir arga för att de uttryckt sig felaktigt eller kommit med exkluderande åsikter. De menar på att de borde bemötas snällare för de ”är på samma sida” och att den förtryckta borde se att de vill väl.

Jag ska försöka förklara hur jag ser på detta med att ge slacks till den som visar ”god vilja”: Först av allt, det stämmer att vi alla är delar av strukturerna och i olika utsträckning upprätthåller dem och att det är just strukturerna som skall kritiseras i första hand. Dock måste vi också kunna kritisera varandra för strukturerna upprätthåller inte sig själva utan upprättshålls av oss som individer. Jag förstår tanken att visa större tålamod med de som är en god vilja att lära, problemet här är att det faktiskt inte alltid är så lätt att veta vilka som vill lära och vilka som försöker få en att hålla långa förklaringar för att sedan pissa en i ansiktet. Det som egentligen avkrävs när förtryckta ombeds ge lite lösare tyglar till de med goda avsikter är att vi ska kunna läsa tankar. Inte rimligt med andra ord.

Vidare kan jag bara tala för mig här med: jag har större förväntningar på att någon som är påläst och en del av den feministiska/antirasistiska kampen ska ha kunnat tänka lite längre, analyserat lite mer och kommit längre än att tex försvara bruket av ordet transa, prata om kön som binära eller dyl. Om någon som är feminist och dessutom påstår sig vara en påläst sådan kommer med tex grovt transfoba saker eller rasism blir jag mer förbannad än om någon jag vet är opåläst gör det. Av den enkla orsaken att jag i första fallet förväntar mig mer och därmed ser det som ett mer aktivt ställningstagande medan det andra fallet mer känns som okunskap som går att rätta till.

När det kommer till individer som gärna ses som ”de riktiga fienderna” lägger jag sällan speciellt mycket krut alls, dessa personer har ju faktiskt tagit ett aktivt ställningstagande emot det jag själv tror på, bättre lägga fokus på att göra förändring hos de som inte tagit ställning än eller hos de som påstår sig vara mina allierade. För egen del gör det ondare och slår hårdare när någon jag trodde mig kunna lita på kommer med problematiska åsikter eller uttalanden än någon jag redan visste inte tycker som mig. Det skadar tryggheten mer helt enkelt och därför tycker jag inte det är ett dugg märkligt att det ofta blir lika hård, eller tom hårdare kritik mot de som räknas som ”på samma sida”.

Jag tror det är rätt bra att påminna sig ibland också om att även om ens egna intentioner är goda och en har en vilja att lära så skadar exkluderande eller förtryckande ord lika mycket ändå, och reaktionerna kan bli därefter. Jag förstår att det kan svida att känna att en vill väl men missförstås eller anser sig få onödigt hård kritik. Å andra sidan, vem ska bestämma vad som är rimlig kritik till skadan, den som skadat eller den som skadats? För den priviligerade med ”god vilja” kanske det kändes som en klumpigt formulerad mening som inte är hela världen, för den förtryckta kan det vara den 20e klumpigt formulerade meningen den dagen som exkluderar och förtrycker. Är det då verkligen rimligt att kräva att den förtryckta skall se varifrån förtrycket kom, se en god vilja bakom och agera med god ton? Jag tycker inte det. Vi måste få bli trötta, även på de som vill dela vår kamp.

Könskontrakt och internaliserad rasism

När det diskuteras förtryck och orsakerna bakom förtryck ligger diskussionen oftast (och ganska naturligt) fokuset på vem det är som har makten, vem det är som förtrycker. När i pratar om rasism talar vi om vithetsnormer, vitas makt och rasifierades förtryck. När vi pratar om feminism diskuteras mäns överordning, kvinnors förtryck osv. Det som sällan talas om är däremot hur vi förtryckta faktiskt hjälper till att upprätthålla vårt eget förtryck. Jag vet att många både feminister och antirasister inte håller med mig i detta att en kan bidra till sitt eget förtryck, att endast den som förtrycker har makten att påverka förtrycket men jag anser motsatsen. Förtrycket finns delvis (men inte enbart) för att vi som är förtryckta tillåter det och tom underlättar det. Ingen rolig tanke men när jag ser mig runt i samhället och världen är det just vad jag ser. Ska förklara mer ingående hur jag menar.

Könskontrakt har jag skrivit i rubriken, vad är det? Jag lärde mig begreppet för flera år sedan men har nästan aldrig sett det diskuteras i feministiska kretsar vilket jag tycker är synd. Könskontrakt är det sätt som alla, oavsett kön, bidrar till att upprätthålla ett patriarkat. I könskontraktet är det cismän som är de med största makten, de som är de största vinnarna, men könskontrakten finns som ett sätt att få de förtryckta att köpa sitt förtryck. Detta låter kanske helsnurrigt så ska ge ett exempel:

En man och en kvinna gifter sig, de får barn. Kvinnan tar ut all föräldraledighet, mannen tar ut sina 10 dagar och sen nån strödag här och där av sina övriga dagar. Båda tycker det funkar och är nöjda med detta. De ser sig som rätt jämställda, delar på en del av hussysslorna osv. Barnet börjar förskola och båda jobbar men kvinnan jobbar 70% för att hämta från förskolan tidigt, mannen jobbar vidare 100% ibland tom med. Detta resulterar i försämrad lön för kvinnan, sämre pension, sämre möjligheter att klara sig på egen hand om förhållandet skiter sig eller mannen dör, mannen i sin tur får förvisso en betydligt starkare ekonomisk trygghet men samtidigt en sämre kontakt med sitt barn. Ändå är båda nöjda, varför? Jo på grund av könskontraktet. Genom att ”skriva på” könskontrakten slipper de dels sticka ut från normen, de är helt enkelt ett rätt vanligt par som ”gör kön” på ett enligt samhället korrekt sätt. Kvinnan anser sig ha fått en stor vinst i en bra relation till sitt barn och en trygghet i att mannen tar hand om henne, mannen anser sig få en vinst i att förkovra sig i sitt arbete och veta att barnet tas om hand av någon han litar på. Det hela kan sammanfattas i :Trygghet. Det finns en trygghet i att veta vad en får, i att veta vad för regler som gäller i hur en bör bete sig, i att veta vad som förväntar av en. På grund av detta finns det många både män och kvinnor som inte alls vill arbeta emot könsroller och möjligheten att slippa sättas i fack, de gillar tryggheten de snäva ramarna ger, och ser feminismen som ett hot mot denna trygghet. Könskontraktet gäller inte bara för cis heteropar utan för alla i en relation. Att ”göra kön” på rätt sätt har blivit en grundsten i vårt samhälle, de som sticker ut skall snabbt tryckas tillbaka igen.

Att som förtryckt finna trygghet i sitt förtryck är något som ses igen och igen i olika sammanhang. Det fanns många slavar som var nöjda med slaveriet, de hade en ok slavägare, de hade ett hem, de hade mat, de visste vad som gällde och var inte alls nöjd med slaveriets avskaffande. De jobbade tom aktivt emot att avskaffa slaveriet. Inom kriminalvården pratas det om att vissa fångar blir institutionaliserade, dvs de klarar inte av att leva utanför fängelsets stängsel och fasta ramar. De finner en trygghet i att sitta inlåsta och veta vad för regler som gäller.

Samma ser vi kring kvinnor som aktivt arbetar emot feminismen för om feminismen lyckas och kvinnor blir fria att skapa sina liv utan att ha män som utgångspunkt faller deras trygga ramar. Nu finns det de som använder dessa insikter till en form av bevis på att det är dumt att arbeta emot könsroller och könskontrakt eftersom det tar bort tryggheten för många. Personligen tycker jag tvärt om, att finna en trygghet i sitt förtryck är inte en bra orsak till att bevara förtrycket.

Diskuterar vi istället rasism finns begreppet internaliserad rasism, vilket betyder att en rasifierad ser på sig med samma syn som vita rasister. Detta kan tex handla om att se på personer med samma ursprung med en större misstänksamhet än på andra, att hata sitt utseende för att det är fult att inte vara vit, eller att argumentera för en rasistisk politik där ens egna ursprung görs till ett stort problem. De rasifierade som gärna argumenterar emot en antirasistisk politik/åsikt finner också en trygghet i att veta vad för syn det finns på invandrare, samtidigt som de kan kämpa för att få bekräftelse från det vita samhället att just de faktiskt inte är sådär som rasismen påstår att personer av deras ursprung är. Vi har tex sett personer med utländsk härkomst prata om att rasismen inte alls finns för just de har ett bra jobb och hög utbildning och har aldrig mött rasism, att de som inte lyckas bara är lata, eller tycker synd om sig själva.

Samtidigt kan internaliserad rasism även slå över åt andra hållet och helt enkelt få personer av utländsk härkomst att inte ens försöka fixa en utbildning eller ett jobb, att de känner att det inte är någon ide för de är ändå inte värda något. De anammar helt enkelt rasismens syn på sig själva i sådan utsträckning att de inte kan se sig själva som en egen person utan bara som en rasistisk schablon. Könskontrakt, internaliserad rasism osv uppstår för att den förtryckte helt enkelt fostras in i det, hen vet inget annat och att bryta sig loss blir då något stort och skrämmande.

Jag skriver inte denna texten nu för att skulbelägga, eller påstå att den som förtrycks får skylla sig själv, tvärt om skriver jag detta för att förklara varför vissa kanske inte ens vill se det förtryck som drabbar dem. Jag skriver detta för att försöka öka förståelsen för att vi inte kan gå på och dumförklara tex antifeministiska kvinnor (ser det ske rätt ofta). Det samhällssystem vi lever i är komplext, olika förtryck går in i varandra och att upprätthålla könskontrakt eller internaliserad rasism är ett sätt att försöka lura sig själv att en inte alls är förtryckt i en samhällskontext. Det är inte den förtrycktes fel att hen blir förtryckt, men förtryckara kommer inte sluta med sitt maktutövande så länge det accepteras och därför är det upp till oss förtryckta att tillsammans höja våra röster, säga nej till könskontrakt och ja till ett jämställt samhälle för alla. Det kräver att ständigt granska våra egna beteenden, granska vad vi tillåter att andra gör mot oss utan att vi säger ifrån, att granska hur våra relationer ser ut. Det kräver också att vi står enade tillsammans, ger varandra styrka och lyssnar på varandra. Först då kan vi få makten att lyssna och bit för bit tvinga den att ge upp sin kontroll. Det kan tom betyda att vi ibland måste ta kampen och kämpa för en frihet förtryckta själva påstår sig inte vilja ha.